Lång väg hem

Vakna syster 6

Logg: Ann 8/6 2234

"Det kommer bli för ändringar människorna kommer att kunna kontrollera sina androids.  Och jag kommer inte att dödas av dig Kära syster."

"Vi kommer att klara oss.
Vi måste ta och fixa det här nu.
Gary och Kay måste bort från dörren.
Så vi kan komma in."

Denise ställde sig upp och tog sin kniv klubba. Hon pekade på hand taget och sa.

"Du ta vänster sida och täcker mig. Ladda bågen och håll den sträckt. "

Jag tog upp en av sprutorna och lade den till bågen sträng.

"När jag öppnar så springer jag fram och slå ner den första som kommer ut.
Den andra skjuter du så att det blir svårare för den att ta sig fram.
Och sen slår jag till."

Med ett ryck så öppnade hon dörren !
Ingen där? Förstod dom att vi var på väg in? Vi hade varit så upp tagna av att prata så vi märke inte att ljudet av dunkandet hade försvunnit. På dörren var det fläckar av blod men inget spår av Gary och Kay. Vart kunde dom vara? Dom måste ha tagit sig längre in i labbet.  Jag följd efter Denise som gick med tysta steg. På något konstigt sätt så visste hon vart allt var och varför kunde vi inte ta vatten från kranen?

Hon släpade sin kniv klubba i golvet och det lät högt som attan. Hoppas ingen hörde oss. Men plötsligt så kom Kay fram springande. Med röda ögon lysande i det blå ljuset av lysrören.

"Fort! Ta och skjut henne!! Skrek Denise till mig."

Jag sköt och träffade Kay i axeln men ingen reaktion. Jag spände bågen och sköt en spruta till. Den träffade henne  i ansiktet nära ögat.  
Det gjorde att ögat började flimra.
Kay tog upp en av armarna och skyddade sig med sin hand.
Denise slog till sprutan den trängde längre in i hennes huvud.

Armar!? Hur in i helvete har dom fått armar? Skrek Denise till mig. "

"Jag har fan ingen aning! Du sa ju till mig att dom hade bara stumpar. Du tror väll inte att dom har lärt sig själva hur maskinerna fungerar så dom kan reparera sig själva?"

"Först tar maskinerna över våra jobb och sedan tar dom över våran ras? Allt är möjligt på 2234 talet. Så varför skulle dom inte kunna lära sig själva hur dom kan reparera sig själva?"

Kay försökte resa sig upp igen men stoppades av en smäll av av en stol
Som jag slängde på henne.
Hennes ögon flammade som röda eldar. Vi fortsatte längre och vi kunde höra Garys rörelser. Förmodligen fick han också sina armar fixade.

"Ser du han? Ann? Vart är han?"
" Nej jag ser inte Gary."

Med ett kras öppnades en dörr och han stod där, men något var annorlunda.

Vi båda tittade förskräckta på honom.
Han var nästan dubbelt så stor än han var innan tyckte vi. Han närmade oss och vi kunde inte röra oss för vi var så rädda. Gary hasade fram mot oss men av någon anledning så stannade han framför Kay. Och det såg ut som han tyckte synd om henne och föll på knä.
Garry och Kay var förälskade när dom var vid liv.  Men aldrig hade en android betet sig så här. Visa känslor för någon annan? Fans han kvar någonstans i det mekaniska skelettet?

Log: Garrys och Kays ???

Garry och Kay var ett ungt par som var framgångsrika forskare inom Cyberhuman projektet. Ben, armar och andra proteser utvecklades för att kunna passa vilken människor som helst. Så kom den dagen då Garry friade till Kay och hon sa ja. Lyckliga som två duvor som skiljdes dom aldrig åt. Bröllopet var sagolikt perfekt och smekmånaden började en solig härlig dag. Allting var packat och nu skulle det med planet till Argentina. Kays mamma kunde inte ta sig till bröllopet på grund av hennes flygrädsla. Garry hade varit så snäll och sagt att dom kunde besöka henne efter bröllopet. Men just när bilen körde in mot motorvägen fick dom möte med en lastbil och krockade. Halva bilen blev krossad och både deras armar, ben blev klämda. Brandkåren fick använda sina plåtsaxar för att få ut paret.

Och ambulansen lyckades stoppa blödningarna. Deras kärlek hade börjat så vackert men slutade olyckligt. Och dom började glida i sär Garry hade fortfarande enorma känslor för Kay. Men Kay var så deprimerad för hon aldrig skulle kunna gå igen.

Som liten klättrade hon högt up i sitt favoritträ. Där uppe kunde hon sitta i flera timmar och fundera. Men en dag hade hon för bråttom och hon bröt ena benet. Benet läkte inte riktigt och hon behövde använda kryckor resten av sin barndom. Men hon tränade och kämpade sig upp igen och och vid sjutonårs ålder kunde hon gå.
Hon började skolan och efter att ha haft hemma undervisning i alla år så var det svårt för henne att skaffa nya vänner. Det var då hon träffade Garry han blev hennes bästa vän.