Beck; (relationer och utredningar)

Magkänsla

"Jag förlorar inte jobbet på grund av dig, det är ju mina val", sa hon. Josef nickade, "och det är därför jag inte kan komma tillbaka, Alex. Det får inte hända att det blir så att du riskerar hela jobbet på grund av mig igen". Alex skakade på huvudet. "Kan du visst", sa hon men han skakade på huvudet, "inte än..." sa han. Alex tittade på honom, de ögonen som hon önskade att hon skulle få se varje dag. De läpparna hon ville trycka sina mot. "Snälla Josef..." sa hon men Josef skakade återigen på huvudet och ställde sig upp. "Det går inte Alex...", sa han ståendes vid soffan. Han gick runt soffbordet och gick till köket. Han satte händerna i köksbänken och lutade sig framåt.

"Visste du att jag anställde dig genom ett tjänstefel", började Alex. Josef stannade upp lite, vad hade hon gjort sa hon? Han vände sig om, lutade ryggen mot bänken med händerna på bänkskivan. Tittade på henne med frågande ögon, inget leende. Alex bet sig i läppen. "Dina tjänsterapporter. Jag bad min före detta kollega, hon som har rapporterna kring det, att skicka över dem. Utsatte både henne och mig för att förlora våra jobb", sa hon, ställde sig upp och började gå mot honom. Han stod helt chockad och förvånad, hade stora ögon på henne och bara försökte smälta att Alex... personen som avskydde när andra, speciellt han, bröt vissa regler eller ordrar, hade gjort detta.

Alex fortsatte gå mot honom, bestämda men långsamma steg. "Jag accepterade redan då att jag bröt mot vissa regler. Ja, du har gjort saker som gjort att jag behövt göra det igen som jag helst inte velat! Men du var inte med i de besluten jag tog och valde när jag gjorde det jag gjorde. Vare sig när jag ljög för dig eller någon av de andra gångerna. Jag gjorde det för att jag valde det, för att jag ville. För att jag ville ha dig! Jag bryr mig om dig och jag vill ha med dig hos mig, tror du jag skulle lekt med mitt jobb på det viset om jag inte ville ha dig hos mig eller?" småskrek hon snabbt utan att behöva tänka, gjorde verkligen att han förstod att hon menade det hon sa. Han tittade seriöst på henne, visste nog inte om han skulle bli arg för att deras känslor verkade vara kvar efter det plågsamma försöket, eller om han skulle bli glad av att höra henne prata så känslosamt om honom. "Jag var villig att ta de riskerna då, och jag tar gladeligen riskerna nu med. Så jag frågar igen, när kommer du tillbaka?!" sa hon tydligt, kom fram till honom och stod någon meter framför honom. Han kände hur hans ögon blev glansiga, kände hur han kunde gråta om han tillät sig själv att göra det. De tittade djupt på varandra, varandras gråtfärdiga ögon.

Han suckade, tittade snabbt ner i golvet och sedan tillbaka på hennes. Hon stod och väntade med ett litet, litet, leende. Kom närmre och närmre honom, redo att lägga armarna runt honom. Han bet sig i läppen, lika mycket som han ville lägga armarna runt henne så ville han låta bli. Det skulle inte sluta bra om de gjorde det. Han skulle inte kunna låta henne gå ut genom dörren igen, hade inte kunnat släppa henne någonsin igen. Men det verkade inte som att Alex hade tänkt att han skulle behöva släppa henne igen...

"Jag vet inte, Alex, en sak i taget", sa han lugnt. Alex nickade lite, "okej..." sa hon. Det blev tyst, tillbaka till tystanden som aldrig var tyst. Ögonen talade istället. De log mot varandra, sedan sneglade Josef bort på bordet. På mappen. Han nickade en gång mot den, "jag skulle bryter mot fler regler, på tal om liksom", Han skrattade kort. "Kontakta den där kontakten på mobilen, spåra och hitta när ni fått svar..." sa han kortfattat. Hon nickade, log och kunde inte hjälpa ett litet skratt. Han skrocka kort med henne, "vad?" frågade han. "Nej, jag bara... du har saknat det här, eller hur?" sa hon och bet sig i läppen. Han nickade fort, och hon skrattade åt honom. Eller kanske med honom. Inget hånskratt i alla fall, "du vill inte vara med i denna utredningen då?" frågade hon, försökte få tillbaka honom så diskret och frestande som möjligt. Han la huvudet på sne, "ha ha". "Jag skojar inte", sa hon och log, ett frestande leende för erbjudandet hon föreslagit. Han skrattade kort och slickade sig i mungipan, la armarna i kors och log. Väldigt attraktiva rörelser tycker Alex och det pirrade till i henne. ~F@n~ skrattade hon inombords. Han nickade, "låter ju frestande", sa han och blinkade mot henne. Pirrade till i henne igen, hon sträckte på sig lite för att dölja vad som gick igenom hennes kropp.