Beck; (relationer och utredningar)

SU- utredarna

Dagen efter

Alex vaknade vid 10 idag. Hon hade gjort iordning sig, hon tänkte åka in till jobbet en snabbis iallafall. Det skulle säkert sluta med ett hon var för hela dagen bara för att hon kan, men just nu var tanken att hon bara skulle vara där några timmar. Om hon gjorde det för att jobba eller för att få träffa Josef... det var nog en lätt fråga.

Polishuset

"Josef, kommer du hit ett tag?" frågade Martin i hans kontorsdörrs-öppning. Josef tittade upp och vände sig mot honom, "okej, visst..." sa han, tankarna for i hans huvud. Undrade vad han ville.

"Sätt dig", sa Martin. "Och stäng dörren", flikade han fort in med innan Josef nästan hunnit innanför dörren. Josef stängde dörren och satte sig.

Martin tog upp en påse från golvet och räckte fram den till honom. Han slappnade av en aning, och tog den. Men Martin ryckte ifrån den innan han hann ta den från hans händer. Josef blinkade några gånger mot honom. "Det tekniska är klart med ditt tjänstevapen, men SU vill prata med dig innan du får tillbaka den", sa Martin och la ner den på skrivbordet. Josef följde den med blicken, suckade. "Okej... när är de här då?" frågade han spänt och aningen irriterat. Martin tittade på klockan, "de borde vara här, gå till förhörsrum 3. De borde sitta där nu", sa han. "Okej, tack", suckade Josef och ställde sig upp. Men vände sig fort om, "hur blir det med Alex, ska hon också på förhör?" frågade Josef. Martin nickade långsamt på huvudet. "Om det skulle behövas, så ja..." sa han och log kort mot honom. Josef svalde hårt, vadå behövdes? Skulle det inte räcka med hans historia? Fast det klart, han var populär hos SU, han måste lära sig att ta ett steg tillbaka. För allas skull, Alex i detta fall. Det ända han riktigt brydde sig om också.

Josef gick ut från Martins kontor, kliade sig i bakhuvudet innan han gick mot förhörsrummet. Men först behövde han ta ett glas vatten, behövde svalka insidan från nervositeten som växte och brände i honom.

Han ställde glaset sedan i vasken med munnen full med en vattenklunk som han inte hade svalt än. Han gick ut från köket, började gå ner i korridoren till förhörsrummen.

En dörr öppnades bakom honom, den till deras avdelning. Han sneglade bakåt i reflex, stannade till och vände sig om. Svalde vattnet och log lite förvånad. "Hej!" sa han och gick mot henne. Alex log tillbaka, haltade fram för att möta honom. "Hej!" svarade hon, värmen strålade, pirret attackerade fort. "Vad gör du här?" frågade han och flinade. Tog några extra steg framåt för att hon inte skulle behöva gå så långt, även att hon antagligen skulle gå hela korridoren ner efter deras samtal. Hon ryckte på axlarna, kom fram till honom, la sin hand på hans arm. "Hade tråkig", flinade hon, ~saknade dig~ tänkte hon med ett skratt inom sig. "Okej, hur är det med dig?" frågade han och tittade på hennes hand som låg på hans arm, hade han fel? Skulle hon inte stänga ute honom som han trott, åh vad han hoppades att hon inte skulle göra det. "Bra, tror jag", log hon och drog ner sin hand längst med hans arm, långsamt.

Det var som om de förtrollades bort från världen. Det var bara de, ingen och inget runt omkring dem. Alex drog fingertopparna sakta och gjorde att båda deras pulser sköts i höjden. Han tog djupa andetag, följde hennes fingrar ner längs med hans arm. Hans puls steg att han troddes hjärtslagen hördes genom bröstet på honom. Hennes fingrar vandrade till hans handled där hon strök den fram och tillbaka på båda sidor av handleden. Sedan drog hon fingrarna genom hans handflata, över hans fingrar. Han rörde fingrarna lite, böjde dem upp mot hennes fingrar. Han pillade med hennes fingrar, hon gjorde detsamma med hans. Hon öppnade munnen för att släppa ut ett andetag, dessutom för att få tillräckligt med syre genom sin kropp som hade alldeles för lite syretillsättning. Hennes hjärta bultade så hårt i bröstet på henne. De smålog när de tittade på deras fingrar som flätade in i varandra. Förde fingrarna fram och tillbaka mot varandras. Sedan lyfte han blicken på henne, hon tittade upp på honom när han gjorde det. Släppte inte varandras ögon eller leenden, inte fingrar heller.