Beck; (relationer och utredningar)

Magkänsla

Josef hörde knackningarna på dörren, han suckade lite. Men sedan ställde han sig upp, gick till sovrummet för att dra på sig en tröja. Han gick sedan till dörren, öppnade.

Hon mötte hans ögon, hans isblåa men värmespridande ögon. Hon kunde inte rå för sig att le lite, han log lite tillbaka. "Vad f@n gör du här?" sa han med ett skratt. Hon pustade ut, flinade lite. Han var inte arg att hon var här. Bra! Det var tyst innan hon insåg att hon borde svara honom, "jag behöver din hjälp", sa hon och svalde, bytte öga att titta på. Höjde sedan mappen en bit upp i luften. Han kikade på mappen. Han nickade och pressade ihop sina läppar med blicken in i hennes gröna ögon. Han puttade upp dörren lite, lät henne gå in. Hon slängde av sig sina ytterkläder, tog med mappen hon lagt på golvet så länge och gick inåt. Josef gick bakom henne, hade stått och stirrat på henne under tiden hon tog av sig sin kappa. Chockad över att träffa henne igen, få prata med henne. Att han bara uppskattade att få prata med henne gjorde det tydligt hur mycket han saknat henne.

"Vill du ha vatten eller något, antar att du kör?" frågade Josef som stod i köket medans Alex slog sin ner i soffan. Han började ta ner ett glas till, "gärna", sa hon och log lite. Han fyllde glasen, tog med dem till soffan där hon satt och tittade lite i mappen. Han skrattade lite när han såg henne, hon tittade upp på honom. "Vad?" frågade hon med ett leende. "Du ser så fokuserad ut", sa han och log, lutade sig tillbaka i soffan. "Ha ha", sa hon och skakade lätt på huvudet med samma varma leende. Josef blev helt varm, hade saknat detta så mycket.

De stannade upp en stund, tittade på varandra och kunde nog inte förstå att de satt bredvid varandra igen. Efter tre månader pratade de med varandra, hade varit alldeles för plågsamt att inte göra det.

Josef rätade på sig lite, "så, vad har du på hjärtat?" frågade han och tittade på mappen i hennes knä. Tog en sekund innan Alex kopplade, "ja, juste", sa hon utan att tänka på det. Pratade nog högt för sig själv. "Vi har en utredning just nu", började Alex. "Men vi är fast, inga motiv, inga närstående, föräldrar som vet mindre än vi... ja du kommer se själv... hjälp...", sa hon, räckte över mappen till honom. Han tog den och log lite med ena mungipan, hade inte hållit i en utredningsmapp på månader. Han öppnade den exalterad, och Alex skrocka lite över hans reaktion.

Han skannade den lite, läste det de hade, vilket inte var något mer än en ljusblå stickad tröja. Det extra DNA:t som inte hjälpte eftersom det inte fanns inlagt i databasen. Mobilen... den där mobilen...

Josef bytte sida, tittade chockat upp på Alex. "Är det allt ni har?" frågade han, Alex suckade och nickade. "Okej", sa han i ett andetag. "Emm... vet inte hur jag ska hjälpa er med detta", sa han och bläddrade tillbaka till pappret, "nej, jag vet. Om du bara har en liten idé så är jag tacksam" sa hon med ett snett leende.

Han läste lite igen, "kanske, klarar ni er så dåligt utan mig?" skämtade han och flinade mot Alex som svalde klunken vatten hon hade i munnen. Och skrattade, "japp, så när är du tillbaka?" frågade hon menande men med ett flin. Josef suckade lite, "du vet att jag vill Alex, men-". Hon avbröt honom. "Men vad? Säg inte att pausen har funkat för dig för jag ser att det inte har gjort det, jag befinner mig i samma läge", sa hon, "det blir bara värre". Josef förstod precis att hon syftade på känslorna de hade. Visste precis hur det kändes, han kände precis likadant. Josef suckade igen, "det klart det inte funkat för mig heller, men... vi tar för många risker jobbmässigt om jag kommer tillbaka", började han. Hon la huvudet på sned, "jag var villig att ta den risken.... är villig", sa Alex och hoppade närmare honom. Josef tittade på henne. "Men det var du inte den kvällen", sa han försiktigt, syftade på när de nästan kysst varandra i köket på soffan, den eftermiddagen som började toppen men avslutades på botten. Alex tittade på honom, "nej, jag vet... Men då hade du inte lämnat än, visste inte att du var tvungen att försvinna för att jag skulle förstå alla risker jag vill ta", sa Alex och log. Han bet sig i läppen, Alex såg att det han skulle svara inte var det hon ville höra. "Alex-" började Josef med Alex avbröt honom. Hon gjorde ett mummel ljud som tydde på 'tyst', samtidigt som hon höjde en hand i luften. Josef pausade, fortsatte dock kort där efter. "Jag har utsatt dig för för mycket när det gäller jobbet..." började han. "Du har kunnat förlora jobbet på grund av mig, jag kan inte låta dig göra det igen. Jag vill inte vara den som gör att du inte får vara kvar..." sa Josef, en brytning i rösten och en tår som rann ner. Alex tittade på honom med stora ögon, ville nog gråta... och hon lät en tår rinna ner. Hon tittade ner i sitt knä torkade den. De satt tysta en stund