Beck; (relationer och utredningar)

SU- utredarna

"Josef?" sa en röst högt bakom honom. De släppte varandra, kom tillbaka till världen igen, han tittade bakåt. "Kommer du?" frågade en av SU-utredarna. "Jag kommer", sa han och suckade. Alex tittade upp på honom, han bet sig i läppen. "Är det, avfyrandet av vapnet eller?" frågade hon. Han lyfte ena ögonbrynet, flinade lite över det han skulle säga. "Nej, puttade ner en misstänkt från balkongen igår", sa han och  försökte att dölja sitt leende. Hon slutade le, tittade seriöst på honom. Han bet sig i läppen, förliste hålla sig från skratt. Det gick inte, han började fnissa. Alex slappnade av, "f@n Josef", sa hon och skakade på huvudet. Hon knuffade honom bakåt, "din blick!" skrattade han och tog ett steg bakåt för att gå till förhöret. "Det var inte roligt, gå nu!" flinade hon och pekade mot korridoren för att han skulle gå vidare. "Copy that, boss!" sa han och gjorde en honnör (🫡). Gick vidare med ett leende och en blinkning med ena ögat mot henne. Hon flinlog tillbaka, pirret växte, och gick sedan mot sitt kontor.

Förhörsrummet

"Så, Josef Eriksson. Kan du berätta, med egna ord, händelserna som ledde fram till ditt avfyrande av ditt tjänstevapen?" sa en av dem, en tjej. Josef tog ett djupt andetag innan han började prata. "Jag och min kollega var hos en misstänkt, även mördaren som det visade sig. Vi knackade på, ingen öppnade och vi tog en snabbtitt runt huset,-" han blev avbruten. "'Du och din kollega", citerade mannen. "Är det Alexandra Beijer du menar?" frågade han. Josef suckade, det var ju ganska självklart. De var ju bara dem på plats när det hände! "Ja, Alex ja", sa han. "Vi tittade in genom fönstren på terrassen och det var då vi såg henne sitta där. Blod i hela huset och på hennes kläder. Alex ringde förstärkning och vi stod kvar för att se om hon rörde sig. Jag och Alex sa ett ord till varandra och när vi tittade tillbaka in i huset så var hon inte där och ytterdörren var öppen", sa Josef.

Tusen tankar flög i hans huvud. Han var rädd att något skulle hände, som sist när han var huvudmisstänkt... hur lyckades han ens med det? Han gjorde det för Alex skull och han skulle göra det igen om det behövdes. Och Alex var delaktig i detta också... skulle hans säga den detaljen. Att hon sa åt honom att skjuta? Han visste inte, det får komma sedan...

"Vad hände sedan?" frågade mannen. "Jag och Alex delade på oss, tog var sin sida av huset och tittade från terrassen ner för att se om Maja skulle ta sig till baksidan. Hon kom på min sida, jag sa det till Alex... och hon klättrade ner från staketet och började prata med henne. Maja lyssnade inte, hon verkade vara helt borta. Hörde oss inte ens. När hon kom närmare gick Alex och la armarna på Majas axlar", Josef såg hur utredarna nickade och han hörde deras mummel. De lät tveksamma tyckte han, men det kanske bara var hans öron som tolkade det så.

Josef svalde, fortsatte... "Det var då jag såg kniven i hennes hand, ropade det till Alex och Maja blev direkt väldigt våldsam. Alex försökte trycka ner henne på marken. Både jag och Alex försökte kommunicera och få kontakt med henne, utan framgång", han tog en kort paus. "Alex fick inte ner henne på marken, och på något sätt så fick Maja fram armen, hon satte kniven i min kollegas ben." Han tog ett andetag, svalde hårt. "Alex... hon skrek att hon inte fick ner henne och att jag skulle trycka av. Efter en stund gjorde jag det, stoltare på benen. Maja föll till marken, rörde sig inte och jag sprang gick hjälpte Alex. Polis och ambulans hördes en stund innan jag tryckte av och vi drog slutsatsen att de nästan var framme", avslutande han.

Nu var det gjort, no turning back. Nu var hon involverad, mer än innan. Tänk om hon skulle bli allvarligt inblandad nu, att hon hade gjort fel ensligt SU. Han skulle bli så arg på sig själv.

Utredarna nickade, skrev i sitt block. "Hände inget mer mellan knivhugget och hennes order att du skulle skjuta?" frågade kvinnan. Han tänkte, "jo, vi sa åt henne att släppa kniven och Alex fortsatte hålla i henne. Försökte trycka ner henne på marken", la han till. "Något mer?" sa mannen. Josef suckade, han skulle skrika på dem snart. "Hon skrek till såklart, hon hade ju precis får en 12 centimeters långt knivblad i låret", sa han fort och himlade med ögonen. Utredarna mumlade.

"Vad tror du hade hänt om du inte hade skrikit att hon hade kniv?" sa de och tittade dömande på honom. Tja, enligt Josef iallafall. Han suckade. "Jag tror att Alex hade fått kniven på något annat ställe än i benet, hon lyckades ju precis få ner kniven nedanför hennes mage när hon fick veta att Maja höll i en kniv", sa han. "Och om hon hade fått kniven i samma höjd som kniven var i när Maja först höjde den hade Alex varit död just nu", sa han beslutsamt. Tittade mellan dem, "jag valde att inte ta den risken," avslutade han. Utredarna nickade långsamt.

"Okej, vi är klara för tillfället. Vi skriver om det dyker upp någon enstaka fråga, annars kommer vi tillbaka för ett till förhör..." sa kvinnan när hon viskat med sin kollega en stund. Hon nickade mot dörren som klartecken på att han kunde gå. Josef ställde sig upp, bet sig i läppen och funderade på om han skulle fråga... Han vände sig mot dem igen.

"Kommer Alex också ha ett samtal med er?" fick han fram tillslut. De tittade upp på honom, nickade långsamt. "Ja, strax. Vi såg ju att hon var här nu, så vi får passa på. Du tror inte du kan hämta henne?" frågade en av dem. Josef nickade, "men det ska gå under en minut, så ni inte pratar ihop er!" sa han och tittade på klockan. "Hon haltar ju!" sa han frustrerat, hur hade de tänkt? "En och en halv minut då, bär henne i värsta fall!" sa de irriterat och tittade återigen på klockan. ~De kan inte älska sina jobb~ tänkte Josef och himlade med ögonen.

Josef öppnade dörren och gick fort till Alex kontor. Han kvalade fort och gav sig själv klartecken att öppna. Alex hann knappt reagera innan han stod innanför dörren.

"Hej, hur gick det?" frågade hon, tog av glasögonen. "Bra, men de vill ha dig där inom en minut", sa han kort. Hon rynkade pannan och höjde ena ögonbrynet. "Jaha, okej?" sa hon, satt stilla några sekunder. Sedan hävde hon upp sig själv och haltade mot dörren. Josef tog tag i hennes arm för att stabilisera henne. "Det är lugnt, jag klarar mig", sa hon och log mot honom. "Okej," sa han. Släppte henne och lät henne gå mot förhörsrummen. "3:an... Alex!" ropade Josef efter henne. Hon lyfte tummen i luften, högt så han såg. Han log för sig själv.

Han satte sig vid sitt skrivbord, tog fram pappren han tittade på innan han var tvungen att gå in till Martin förut. Kollegorna tittade upp på honom, "hur gick det?" frågade Jenny. Frågade frågan alla runt skrivbordet och blickar betydde. Han tittade på de alla, ryckte på axlarna. "Bra... tror jag..." sa han och kliade sig i bakhuvudet. "Hoppas jag..." la han till. Svalde hårt, sedan satte han igång. Kollegorna tittade tillbaka till sitt arbete efter de stirrat på Josefs bakhuvud några sekunder till.