⚧

Det börjar när vi föds.
Antagligen visste föräldrarna innan vad vi skulle födas med för könsorgan, så antingen är vårt rum helt blått elle helt rosa.
När läkaren lyfter upp oss och tittar mellan benen säger hen "Det är en pojke/flicka!"
Föräldrarna blir lyckliga över att vi ens är vid liv.

Det är där det hela börjar. När vi delas in i ett fack.
Vad händer när man inte passar in i det facket? Vad händer när man förväntas bete sig på ett speciellt sätt på grund av hur ens kropp ser ut?

Många av oss inser i tonåren hur det egentligen borde vara. Att vi blev placerade i fel fack, eller inte borde vara i något av dem.

Hur säger man då till sina föräldrar, till samhället, till sina vänner, att det de antog att jag var, är jag inte?

Hur kommer de någonsin förstå den smärta man går igenom? För samhället accepterar oss inte. Helst ska vi inte synas, inte höras. Visst, vi får existera, ibland i alla fall, men inte synas.

Och när jobbkollegorna viskar om sin fars dotter på jobbet, hur hon klär sig som en kille och tydligen har klippt av sig håret.

När ens mormor säger förvirrat "men det är en fas älskling, du är ju min fina lilla flicka och det kommer aldrig ändras" när ens pronomen är hen/hin och man ej identifierar sig som tjej.

När väntetiderna för att ens få påbörja sin resa till att vara mer bekväm i sitt eget skinn är flera år.

När man blir utpekad i värmen när man badar, när det krisar och man måste välja toalett eller när man bara existerar.

Vårat Sverige är inte nog. Även i gamla trygga "lagom" Sverige blir vi misshandlade, sönderslagna, spottade på och skrattade åt.

Vi måste synas, höras, finnas. Vi ska inte gömma oss längre. Vi borde kräva våra rättigheter, vi borde inte behöva leva såhär.