Kärleksgudinnans sista dagar

Trymskvädet III

En längre dag kunde Freja inte minnas att hon upplevt tidigare. Långt efter att hon lämnat Idun och Yggdrasil bakom sig återvände Freja, utsvulten och uttömd, till sin del av Folkvang. Allt hon ville var att frossa i ost, bröd och kopiösa mängder vin tills dess att sömnen omfamnade henne. När hon fick syn på Gullveig, placerad som vanligt utanför hennes sovrum, sa hon just detta och skickade iväg henne med en gång. Hon var redan inställd på att kasta av sig den tunna turkosa klänningen så fort hon kom in i rummet, så det var bara naturligt att hon redan hade tagit av sig bältet. Det bullrande skrattet från mannen på hennes säng skrämde henne inte så mycket som det irriterande henne. 

    “Gör du dig redo för mig?” frågade Tor självsäkert, men Freja bestämde sig för att ignorera honom.

    Hon var klar med att socialisera för dagen och hade sett fram emot att få tid för sig själv. Egentid som han nu saboterade. Men nyfiken tog självfallet överhand när Freja såg hammaren i Tors fasta grepp.

    “Jag ser att Mjölner är tillbaka hos sin rätta ägare”, sa Freja. “Jag antar att du fick användning av Brisingasmycket?”

    Tor nickade allvarligt och reste sig plötsligt upp och ställde sig bakom henne. Han måste ha haft smycket nära till hands för snart kände hon den familjära, lugnande känslan av dess tyngd på sin hals. 

    “Den där imbecillen Trym förstod ingenting förrän det var försent. Att han inte kunde se skillnad på åskguden och den mest hänförande kärleksgudinnan i kosmos bevisar bara att han satte alldeles för höga mål för sig själv när han krävde dig som brud.”

    Freja rös till när Tors grova händer stannade kvar på hennes kropp och smekte hennes axlar. Kontrasterna mellan hennes mjuka hud och hans hårda handflator fick henne att dra efter andan. Hon kunde knappt tro att den hetsporre som kallades krigsguden hade följt hennes råd och klätt ut sig till henne för att få Trym på fall. Allt för att få tillbaka Mjölner så klart, och återställa balansen i kosmos, men hon önskade att hon hade fått se honom i bröllopsskrud. 

    “Så hur var det att vandra i mina fotspår?” pressade Freja fram när han grep tag om hennes armar. 

    “Utsökt” viskade Tor i hennes öra samtidigt som han äntligen drog ner hennes klänning.

    När det tunna tyget föll till marken tryckte sig Tor mot Frejas bak med en iver som överrumplade henne. Han luktade vildmarken och makt, en betvingande kombination. Freja stönade dovt när hon tydligt kände hur desperat han ville ha henne. 

    “Jag har inte förlåtit dig ännu”, sa hon svagt när han började kyssa hennes nacke.

    Trots allt det hårda som utgjorde hela hans väsen var hans fuktiga läppar lika mjuka som sammet.

    “Förlåt mig, kraftfullaste gudinnan som jag inte är värdig. Jag gör vad som helst.”

    Freja njöt till fullo av att höra honom böna och be om hennes benådning, men han skulle inte komma undan så enkelt. Med en bestämd rörelse hindrade hon hans hungriga händer som hade vandrat ner till hennes bröst. När de stod ansikte mot ansikte log hon åt den längtan hon såg i hans lysande ögon. Hon var oemotståndlig och han blev smärtsamt påmind om detta faktum när hon stod framför honom i all sin prakt. Så nära men ändå bortom hans räckhåll.

    “Jag ser inte det huvud som jag lovades”, konstaterade Freja besviket och skakade på huvudet. “Efter morgonens..disput trodde jag åtminstone att du skulle hålla ditt löfte.”

    Leendet på Tors ansikte växte till oanade proportioner och med ens försvann Frejas missnöje när hon förstod vad det smittsamma leendet betydde. Hans blick landade på hennes byrå och redan innan hon vände sig dit visste Freja vad hon skulle hitta där. Det gråaktiga ansiktet kunde inte beskrivas på något annat sätt än groteskt. Den höga pannan var full av gropar, såväl de insjunkna kinderna, och det axellånga svarta håret tyngdes ner av tjocka tovor fyllda av barr och något som Freja hoppades var jord. Men det mest motbjudande och häpnadsväckande inslaget på huvudet som vilade på silverfatet var Tryms ögon. Trots att allt liv hade runnit bort från dem och klarheten hade dämpats en del var den röda färgen olikt något som Freja skådat tidigare.