Kärleksgudinnans sista dagar

Trymskvädet II

Förmiddagen gick i en smärtsam långsam takt och när Freja hade ätit sig mätt på ost och bröd och solen stod som högst på himlen kunde hon inte vara kvar hemma längre. Hon var tvungen att känna solen på sitt ansikte, det fuktiga gräset under sina fötter. Promenaden började i lugn takt men snart började hon springa. Benen rörde sig nästan utan någon ansträngning och Freja kände sig mer vaken, mer vid liv, med varje medvetet steg. Hon visste plötsligt var hon var på väg och benen rörde sig med ens ännu snabbare. I det bländande solskenet färdades hon över kullar, slätter och simmade över sjöar innan hon var framme vid sitt mål. Trots att Freja hade varit här otaliga gånger vande hon sig aldrig vid den första synen av den enorma trädkronan och den livskraft den utstrålade. Det var alltid en chock, till och med för någon så kraftfull som Freja att befinna sig i Yggdrasils närhet. Världsträdet påminde henne om den ofantliga makt som band ihop kosmos och även om hon själv var mäktig så kände hon sig ödmjuk inför synen av trädet som höll uppe deras värld. När Freja närmade sig stammen insåg hon att det var längesedan hon var här. Säkert sedan förra måncykeln, vilket var ovanligt. Varför hade hon inte kommit tillbaka hit sedan dess? När hon fick syn på Idun i trädets skugga log hon brett. Det var även längesen Freja hade träffat sin käraste vän och när hon hade hunnit fram till Idun omfamnade de varandra hårt och länge.

    “Var har du varit Freja?” utbrast Idun, bara aningen sårat. “Det känns som om jag inte har sett dig på år och dagar.”

    Freja försökte fundera över vad hon egentligen hade gjort för att fördriva tiden men kom knappt på någonting av vikt.

    “Jag har varit upptagen med att dricka mjöd och bli dyrkad”, svarade hon med ett skratt. “Vad har du för nyheter min vän?”

    Idun skrattade hon med, satte sig ner i gräset och signalerade mot sin överfulla korg av ljuvligt röda äpplen. Freja var inte sen på att nappa på inbjudan och snappade åt sig ett äpple innan hon satte sig bredvid Idun.

    “Ja du, vad har jag för nyheter att berätta?”

    Idun suckade djupt och en obehaglig känsla gick igenom henne. Var hon sjuk? Det skulle Freja ha känt av så hon skakade av sig paniken som sköljt över henne.

    “Jag..” Idun tvekade och skrattade till.

    Freja kände plötsligt igen de glansiga ögonen och de rosiga kinderna. Hon hade sett samma tecken på Idun åtta gånger tidigare. Hon lade en lätt hand på Iduns mage som ännu var platt.

    “Brage dyrkar dig så att det räcker och blir över”, sa Freja med ett leende och Idun skakade på huvudet.

    “Det råder ingen brist på dyrkan”, svarade hon och log svagt.

    Freja vill överösa henne med lyckönskningar och omfamningar, men det var något som inte stämde. Idun brukade aldrig hålla inne med sin glädje. Nu var det dock något som höll henne tillbaka, men Freja förstod inte vad.

    “Idun? Berätta vad som tynger dig.”

    På ett ögonblick fylldes Iduns ögon med tårar som lika snabbt svämmade över och Freja drog in henne i sin famn. Där höll Freja henne hårt och smekte lugnande hennes rygg medan hon fortsatte gråta. När snyftningarna hade lagt sig kunde Idun till slut prata.

    “Är jag hemsk om jag.. Jag vill knappt tänka tanken.”

    Idun drog efter andan innan en ny fors av tårar kom. Freja misstänkte hennes förbjudna tankar men ville inte lägga ord i hennes mun. Inte när hon var så skör. Efter en stund hade Idun samlat sig en aning och harklade sig innan hon kunde prata igen.