~Förbjuden Romans - 1 - Början På Något Nytt~[HP FF - Snape]

~Kapitel 23~

Vi är tysta i någon minut.

"Du kan... Du kan bo hos mig... Om du vill." säger han, jag ser upp från min skor och in i hans ögon.

"Det var bara en tanke, du behöver inte, om du inte vill..." säger han lite, nästan, nervöst. Han ser inte på mig längre, han ser rakt fram. Jag studerar hans profil, hur hans halvlånga svarta hår hänger nästan rakt ner och omger hans ansikte som en ram. Hans raka hållning inbringar en känsla av självsäkerhet och auktoritet men min mage har sedan två år tillbaka sagt mig att han inte är så självsäker som han ger bild av.

Hans ord hinner äntligen ikapp mig, han vill att jag ska bo hos honom... Jag, bo hos, Severus? Hur skulle... Kan jag... Nej, jag vet inte, vad ska jag göra nu då..? Mitt hjärta rusar, blodet pulserar snabbt genom min kalla lilla kropp. Jag kan känna hur gropen i min mage blir alldeles varm från alla tankar om att äta frukost med honom, kyssa honom på morgonen när vi vaknar, se honom knäppa upp varje liten knapp av hans underbara frackrock innan han lägger sig i sängen bredvid mig... Jag sväljer hårt, mina kinder börjar bli röda från genereringen över mina tankar som inte längre är så oskyldiga.

Jag funderar en stund och lugnar ner mina rusande tankar, känslor och hjärta innan jag säger,

"Jag vet inte riktigt vad jag vill, kan jag, få tänka på det?" Jag söker hans profil efter svar, men han rör inte en min, men hans händer tycks knäppas lite hårdare i hans knä.

"Förresten är det inte, typ, mot reglerna för elever att bo hos sina lärare?" frågar jag med svag och tunn röst, jag vill inte att han ska veta hur mycket det skulle betyda för mig att få bo hos honom efter allt som hänt. Jag vill inte att han ska se hur mycket jag längtar efter honom, jag vill inte det utav en annan anledning också. Severus, du är inte den enda som blivit sårad i ditt liv... Lämnad... Tänker jag.

"Möjligtvis, vad jag har kunskap om existerar det inga regler om det. Jag kan ta upp det med professor Dumbledore." säger han med sin ljuvligt manliga, skrovliga, raspiga och åh så åtråvärda röst och ser ner på mig med ögon som brinner och dansar endast för mig. Jag ger honom ett litet, halvt leende, ett försök till att visa att jag faktiskt är glad över att han sitter här med mig. Men det gör ont i mig att le under dessa omständigheter. En liten tår strilar ner för min bleka kind i protest mot leendet.

När vagnen stannar stiger han elegant av och räcker mig sedan sin hand, jag tar den. Hans kalla skinn mot mitt varma ger mig rysningar. Men det är inte rysningar av obehag, det kittlar liksom till. Som om min hud är täckt av hundratals små änglahänder. Jag hoppar ner från vagnen, inte alls lika elegant och flytande som Severus, vänder mig om och tar min väska som vilat på golvet framför mina fötter under den korta resan.

Vi går genom de väldiga grindarna och vidare mot perrongen. Det står ett litet rött tåg och väntar. En klump fastnar i min hals när jag försöker svälja, jag, jag ska hem. Till... Till ett tomt hus, till mitt hem som aldrig kommer bli mitt hem igen, till mina föräldrars begravning... Hur ska jag kunna, jag kommer inte klara detta. Jo, Penelope, nu stålsätter du dig, du kan gråta sen! Inte nu! SEN!

"Professor Snape..." viskar jag tyst, min röst svag och halvt kvävd från tillbaka hållandet av tårarna som tränger bakom mina ögon.

"Severus, men ja?" han sneglar ner på mig, vi går långsamt sida vid sida mot det ångande lilla tåget.

"Severus, varför, öm... du vet..." stammar jag blygt fram. Snälla, jag måste bara veta, måste tänka på något som gör mig glad... Snälla säg något...

"Varför du lyckats röra vid mitt annars kalla hjärta?" säger han, jag ser på honom, lite förvånad över att han förstod att det var just det jag helst ville veta av allt just nu och över hans ordval.

"Ditt hjärta är inte kallt, men vad jag kan se... Så har du blivit sårad och förlorat något väldigt kärt någon gång under ditt liv. Men ja..." min röst är så svag att den knappt hörs, jag ser ner på perronggolvet med en förlägen blick över att jag observerat så mycket hos honom under dessa åren.

Hur han går, hur han står, hur hans rock rör sig när han rör sig, hur han lägger huvudet två millimeter på sned åt vänster när han är fundersam, hur han lägger armarna i kors över sitt bröst när han ska visa sin auktoritet... Jag har lagt märke till allt, alla små saker... Mina tankar om Severus avbryts hastigt när jag hör hans underbara röst,

"Penelope, jag vet inte vad jag ska säga, det känns konstigt för mig med men jag kan inte styra över mitt hjärta. Men vad jag inte förstår är vad en ung, smart, lysande och fantastisk kvinna som du själv ser i en äldre, mörk och dyster man som mig?" Hans ord lämnar hans mun så långsamt, nästan som om han får släpa fram dem, ända tills han talar om mig då är det som om han är helt säker på det han säger. Varje gång jag hör honom säga mitt namn är det som om något i mitt hjärta läker lite, mitt hjärta blir lite mer helt, mitt liv blir lite ljusare...

Jag funderar ett tag på vad han sagt och ser sedan upp på honom med stora ögon, jag tar ett djupt andetag och säger,

"Du är speciell, ditt mörka och gåtfulla yttre är i sådan djup kontrast med hur dina ögon dansar och brinner när du ser på mig. Som om du väntar på att någon ska komma och släppa ut den mjuka, varma personen som gömmer sig så djupt inom dig att inte ens du själv kan komma ihåg eller hitta den personen. Även om den är en del av dig. Du får mitt hjärta att dansa och min själ att sjunga med bara en blick. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Men jag har tidigare haft en tendens att dras till 'bad boys' som är aggressiva och hårda på utsidan men de är gulliga och omtänksamma och respektfulla mot mig. Jag antar att jag gillar det, veta att jag lockar fram det bästa hos någon..." Jag önskar bara att jag kunde vara god nog, någon gång, åt någon... Jag önskar att jag kunde få mitt hjärta helat, ge det till någon och aldrig få tillbaka det i bitar. Jag önskar att du kunde vara den som vill ha mig, vill vara med mig, vill ta fram det bästa i mig...

Jag suckar och ser på Severus, han säger inget, bara står där som en staty. Tåget tjuter och det är dags för mig att åka. Jag plockar upp min väska och börjar gå, innan jag kliver på tåget vänder jag mig om och ser på Severus, han rör sig fortfarande inte. Undra om jag sårade honom nu? Tänk om jag saboterade allt med bara de där orden... Vad håller jag på med..? Tänker jag och en tår strilar ner för min kind, jag skakar på huvudet och går in i tåget. Jag sätter mig nära fönstret i en blå soffa i en av de 12 kupéerna. Jag ser ut över perrongen, på Severus som fortfarande inte rört sig en millimeter. Det hugger i mitt hjärta och jag lutar mig framåt med mina armar stöttade på mina ben. Mitt röd-lila hår faller fram och täcker mitt nu våta ansikte, tårar som strilar ner för mina kinder och landar på mina ljusblå jeans. Mörka fläckar lämnas i dess vaka. Mina axlar skakar när jag inser att jag verkligen är på väg hem till mina föräldrars begravning och jag kan just ha förstört alla chanser jag hade med Severus, jag kan just verkligen ha förlorat...

Efter en minut tjuter tåget igen och efter tre sekunder hörs en lätt smäll mot fönstret. Jag ser upp, det är Severus. Han har satt sin bleka hand mot fönstret, jag ser på honom med rödgråtna ögon och då ser jag, en liten tår strilar ner för hans bleka kind, fläckar hans vackra ansikte, följer den skrovliga ytan av hans hud. Jag lyfter min hand och sätter den mot hans, bara glaset skiljer oss åt. Mina tårar rinner och jag ser stint in i hans vackra ögon, brinnande, dansande, mörkbruna och luften glider ut ur mina lungor. Han ser starkt tillbaka på mig och den lilla tåren droppar från hans haka.

Tåget börjar rulla efter bara 4 sekunder och Severus hand försvinner, jag kryper ihop på soffan och lägger min kappa över mina ben. Jag vet att tåget tar mig direkt till Kings Cross och ingen annanstans så jag kan slappna av. Det är ungefär 5 timmars tåg resa dit så jag plockar upp mitt block och en penna från min väska, jag börjar skissa. Tankar om att det finns en chans att Severus och jag, vi kanske har en chans, en möjlighet... Det får mig att sluta gråta även om tårarna fortfarande strilar.