~Förbjuden Romans - 1 - Början På Något Nytt~[HP FF - Snape]

~Kapitel 21~

Vi flyger runt den Svarta Sjön, över den Förbjudna Skogen och vidare. Vi flyger runt slottet och jag lägger mig ner mot Vingfåles breda hals. Jag njuter av att få var i luften ett tag, bara få vara ensam. Att få en chans att hitta någon form av ordning bland kaoset som snurrar runt i mitt överfulla huvud.

Vi flyger i ett par minuter, men sedan börjar det regna igen, ännu mer än vad det gjorde tidigare så jag vänder med Vingfåle och efter två minuter landar vi där vi började vår flygtur. Jag hoppar av honom och ger honom lite pumpagodis jag har i fickan, det har blivit lite blött men Vingfåle mumsar i sig det lika nöjt som alltid. Jag stryker honom över halsen och kliar honom mjukt på pannan mellan ögonen, precis så som han tycker om när jag gör.

Jag säger hejdå till Vingfåle och ser på honom när han flyger iväg, han är så fri... Tänker jag för mig själv. Jag skakar lite och jag måste erkänna att det är riktigt kallt ute nu. Speciellt i mina genomvåta kläder, det bara droppar om min långa svarta skolrock. Jag ser upp på himlen och regndropparna landar hårt mot mitt ansikte. Jag känner två händer på mina axlar och vänder mig om, jag ser in i Severus mörka ögon. De är alldeles svarta vid första anblicken men börjar snabbt att dansa för mig när mina ögon möter hans.

"Penelope, du och jag, det kan aldrig bli." säger han med sin otroligt sexiga röst, den är hes och raspig. Det låter nästan som om han måste tygla sig från något när han talar till mig. Jag ser ner på marken och kramar min bröstkorg med mina smala armar.

"Jag förstår inte..." viskar jag mellan snyftningarna,

"Penelope, jag är ingen bra man, jag kommer bara såra dig. Du är så ljus och jag, jag är så mörk. Mitt hjärta är inte vad det en gång var..." säger han med dyster röst, den är så saklig och har en total frånvaro av alla sorters känslor. Det låter som om han läser sin inköpslista och det hugger i mitt hjärta över att jag kanske kommer förlora honom också, samma dag som min familj... Jag tar mod till mig och talar med så stark röst som jag bara kan,

"Men det bryr jag mig inte om." svarar jag honom och torkar bort tårarna från mina kinder. Jag ser upp på honom, in i hans underbara ögon som brinner för mig. Men en sorg vilar över min kropp, mitt hjärta, hela mig. Både från dagens händelser och det jag upplever i just detta ögonblick, att få mitt hjärta krossat och sedan utklöst ur min bröstkorg, det är bara för mycket för en sextonåring.

"Jag måste gå..." säger jag dystert, går fram till stenen där jag suttit och plockar upp min blöta väska från marken.

"Penelope, jag..." jag avbryter honom,

"Låt bli, bara, låt bli..." säger jag och börjar gå därifrån. Efter ett par meter vänder jag mig om och jag kan se honom stå kvar ute i regnet, han har ryggen mot mig och lutar sin axel mot stenen vi tidigare lutat våra ryggar mot. Jag vänder mig framåt igen och fortsätter att gå mot slottet med tårar som våldsamt strilar ner för mina kalla kinder.

Mitt hjärta är så tungt att det känns som det ska falla rakt genom mig. Först förlorar jag mina föräldrar sedan får jag veta att mannen jag varit förälskad i sen flera år tillbaka inte kan dela sitt liv med mig. Kan det bli mycket värre? Tänker jag medan jag går med tårar, ett krossat hjärta och skakande kropp mot det förundrande slottet.

Jag byter om till torra kläder, tar med min bok om uråldrig magi ner till sällskapsrummet och sätter mig i skräddarställning framför den sprakande brasan. Jag läser, även om jag bara vill gråta så vill jag samtidigt läsa för jag mår alltid bättre när jag läser. När jag läser kan jag stänga av min hjärna och bara fokusera på bokstäverna på sidan som bildar ord, som i sin tur bildar meningar, som i sin tur bildar stycken, som i sin tur fyller sidorna, som i sin tur fyller boken... Timmarna passerar ganska fort och det är dags att lägga sig. Jag har bytt om till pyjamas, krupit ner under täcket och blåst ut ljuset. Det tar nästan tre timmar innan jag somnar och min sömn härjas av mardrömmar om mina föräldrar och Severus. De fylls av mörka vinternätter, hårda vindar som rycker i mina kläder och vatten som sakta stiger och till slut får mig att drunkna om och om igen...

Min klocka ringer halv åtta på morgonen, jag stänger av den och vänder mig om, jag somnar om efter några minuter och när jag vaknar nästa gång skiner solen in genom fönstret. Jag tittar på klockan, 13:40 står visarna på. Jag lägger mig på rygg och tittar upp på det blå tyget som bildar himmelstaket på min säng. Tårarna börjar strila längs med mina kinder och jag stryker argt bort dem med baksidan av min hand. Jag orkar inte bry mig om jag får ogiltig frånvaro, jag vill inte gå ner... Vad spelar det för roll om man har perfekt närvaro och högsta betyg om man inte har någon att dela glädjen med, om man inte har någon som älskar en som man kan berätta om det för... Det spelar ingen roll längre.  Tänker jag med tungt hjärta. Jag begraver mitt ansikte i den fluffiga kudden och låter ännu en gång tårarna rinna.

Timmarna passerar, jag reser mig från sängen och sätter mig i fönstret, jag ser ut över den förbjudna skogen, solen skiner och värmer mitt ansikte genom glaset. Timmarna fortsätter att passera, långsamt släpar de sig förbi. Jag gråter, låter tårarna rinna och renar långsamt min kropp från sorgen jag känner. När jag inte längre fysiskt orkar gråta plockar jag upp en gammal bok jag hittade på min mors vind före terminsstarten, jag slår upp boken och lite damm virvlar sig upp och dansar vackert i solens strålar. Jag börjar läsa och kväver långsamt alla andra tankar.

Jag flyttar mig tillbaka till sängen efter några timmar av läsande i fönstret, jag hör att det är elever ner i sällskapsrummet. Men jag hinner somna igen innan någon kommer upp på rummet. Min kropp alldeles utmattad efter alla känslor som virvlar omkring inom mig, efter en hel dag utan mat, sömnen kommer snabbt och enkelt till mig.