Silverne speleman - en steampolska

De tre första skälvande, fallande tonerna träffar publiken som en våg och lämnar stillhet i sitt spår.

Vad som rör sig i deras hjärtan står att läsa inte bara i deras anleten - hängande hakor, runda oseende ögon - utan i hela deras hållning. Halvt bortvända i nyss glömda samtal om ditt och datt, sirliga silverlornjetter sänkta framför glimrande pärlcollierer, guld- och mässingsblänkande monokler dinglande i snoddar invid vitstärkta skjortbröst... Händer frysta för munnar, vid kinder, mot bröst. Tagna i ögonblicket.

Precis som jag sett det för mig, insisterat på - ingen presentation, inga artiga applåder. Tyst sköt scenluckan upp mig, publikens sorl slukade ångmaskinens dämpade, avlägsna pustande, remmarnas vinande och axlarnas väloljade surrande som förde över maskinens kraft till luckan, till mig.

De lät några pustar av ånga följa med upp genom rören som var dragna just för effektens skull, så att en tunn dimma svävar kring min gestalt. Trolska skenbilder, projicerade från kulisserna, tycks svaja som i dans i dess sävliga virvlar. En blek efterapning... men låt dem ha sin lilla fantasmagori, så som professorn insisterat på. Om mina läppar ännu ägt förmågan att småle, hade de gjort det - de anonyma scenarbetarna anar inte hur väl det ändå passar för just detta ögonblick.

Professorn tvivlade på arrangemanget, men jag om någon visste. En vanlig, ensam, oannonserad solist hade inte fångat publiken på många minuter än på detta sätt, om någonsin. Men dessa toner, från denna violin, i dessa händer i detta auditorium, låter sig inte klinga ohörda. De smyger sig inte på. De drabbar. Beviset har jag nu inför ögonen.

Jag tillåter mig att sänka ögonlocken för att stänga synen ute, låta mig falla in i musiken och kasta min inre blick tillbaka till den dagen då jag själv först drabbades. Alla har vi förlorat något omistligt - barnatron på människans godhet om inget annat, kanske i synnerhet bland societeten där i publiken - men jag, jag hade förlorat allt...

I ett gathörn hade professorn hittat mig, gnidande mina skraltiga melodier ur en skraltig gammal fela för de medlisammas örtugar; en lortig, tovig trashank till skugga av mitt forna jag. Hans sällsamma anblick hade kommit mig att tystna, dess verklighet lyckades inte riktigt tränga igenom alkoholens och flodens dimmor i mitt medvetande.

Han hade stannat sin vältrimmade, pysande styltgångare mitt framför mig, hoppat ur den innan den sänkt sig till marknivå med redingoten flaxande om benen. Han förde ig med en ungdomlig spänst som svor emot det fårade och skäggspräckliga men flinande ansikte som sänktes mot min misär.

"Nu du, speleman, skall du få höra en lustig melodi."

Först blev jag rädd att han skulle ge mig stryk. Somliga roade sig så. Men han vände sig mot styltgångaren, nu vilande på marken, och lyfte ur en skinande fonograf. Han vevade den inte, nej, han fäste den vid en liten utskjutande axel och lät styltgångarens friläge driva den. Lade stiftet på rullen och bjöd mig lyssna med en yvig gest.

Svagt och raspigt trängde de fram ur trattens strupe. Ändå tycktes dessa toner gå rakt in i mitt bröst, utan att ta omvägen över öronen, och genomborra mitt hjärta. De viskade till mig men inte till mig, som om de visste att jag tjuvlyssnade till en annans sorg. Sorgen över det som gått evigt förlorat men alltid skulle leva i minnet.

Och vilken resonans de fann i mig!

Med ens spelades mitt liv upp för min inre blick, omvärvt av en gloria av ändlös saknad. Mina triumfer på scenen, min outsläckliga passion för min konst. Mitt fall och min slutgiltiga förlust. Allt på grund av honom.