På sin stora återpremiär tänker violinisten tilbaka på sin väg tillbaka till scenen. Hur professorn fann honom på gatan, gav honom tillbaka hans fiol, hans hopp. Men allting har ett pris. Spelemannen har betalat sitt och tänker inte längre på om det var värt det. Nu är det dags för andra att betala sitt pris... Berättelsen hoppar ganska tätt mellan nutid och dåtid. Jag har försökt att göra det tydligt i texten om det är nu eller då, och hoppas att det inte är alltför svårt att hänga med. Låt mig gärna få veta om det är för otydligt, så ska jag se om jag kan göra det tydligare! Omslagsbild från Wikimedia: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/9/92/Syberia_08_-_Automates.jpg