Portalen

n i o

Jag tittar på öppningen i några sekunder innan jag till slut väljer att ta att kliv igenom den. 
Jag vet ju faktiskt inte vad jag håller på med. Det verkar som att mitt undermedvetna vet, men inte jag. 

Jag kniper ihop ögonen och går igenom den. För en sekund tror jag inte att det funkat. Jag känner bokstavligen ingenting när jag går igenom till efter livet. Jag öppnar ögonen och en våg av ångest sköljs över mig. Det är inte alls vad jag trott. 
Allting är i grå dassig ton, mörkt och kallt. En dimma ligger tjock och jag kan inte se långt framför mig alls. Det är en massa träd runt om kring mig, platsen påminner om ceremoni stenen, mitt ute i skogen. Vart jag än tittar ser jag bara träd och den tjocka dimman. 
Jag letar efter gången jag precis kom från, den är borta. Såklart. 
Tänk om jag är fast här nu? Tänk om allt bara var ett dumt trick? Fast varför skulle Isac? Jag vet inte. Mina övertänkande tankar avbryts av hans röst. 

- Haley. 

Rösten kommer bakifrån och jag vänder mig och där står han. Isac. 
Jag har i hela mitt liv ägnat prisat honom, på varje högtid, varje födelsedag, varje ceremoni och varje söndag tackat han tillsammans med de andra tre grundarna. Det är som om jag möter Gud. 

- Du kom fortare än jag trodde, jag är stolt över dig säger Isac och ler ett vänligt leende. 

Jag får inte fram ett ljud. 

- Du måste ha mycket frågor, men inte här. Han tittar sig omkring. 

Isac sträcker ut armen i riktningen han vill att vi ska gå 
Med tysta steg går vi igenom skogen och jag tänker att jag aldrig kommer hitta tillbaka på egenhand. Hade Isac lämnat mig här nu hade jag varit fast för evigt. Isac däremot tar sig smidigt mellan träden och ser inte alls desorienterad ut överhuvudtaget. Jag påminner mig om att han har spenderat de senaste niohundra åren här och att det inte är så konstigt att han hittar överallt. Han har ju också designat det. 

Vi kommer plötsligt till en plats där dimman är borta, de gråa täcket som låg över där vi nyss varit är borta och här nästan lyser grönskan, det är de grönaste löven jag sett på några träd. Allt ser helt magiskt sagolikt ut. 

- Wow säger jag och tittar mig runt omkring
- Visst är det vackert säger Isac och tar ett djupt andetag

Jag fortsätter att beundra min omgivning, här känns alltid fridfullt, härligt och underbart. Där vi nyss befann oss kändes det ångestfyllt, skräcklikt och farligt. 

- Så här var hela efter livet förr, vacker grönska och fyllt av ro. Som du nyss såg är det inte så längre. 
- Varför sa jag och jag insåg att det är det första jag sagt till Isac
- Det är de vi inte vet säger han och suckar. 
- Kom, sätt dig säger han och pekar på en stor stock som ligger ner på marken. 

"Det började för femhundra år sedan, jag var tvungen att låta ett barn gå genom portalen. Jag hade aldrig låtit ett barn passera tidigare. Inte på fyra hundra år har ett barn dött. Men för fem hundra år sen kom första. När hon kom föll alla löv ner från ett träd och innan vi visste ordet av hade trädet dött. 
Det ska vara en omöjlighet här. Någon vecka efter kom en ung man, samma sak hände då, ett träd dog och mörkret spred sig."

- Du släppte igenom en flicka igår eller hur? Säger Isac 
- Ja säger jag och tittar ner på mina händer. 
- Kände du något när du släppte igenom henne?
- Hon var sjuk säger jag och möter Isacs blick. 
- Ja säger han lågt 

"Du förstår att jag kände sjukdomar på de allihop, nerv sjukdomar, förgiftningar, hjärtat ja alla typer av sjukdomar. Vi, grundarna försökte förstå hur detta kunnat hända, men kom inte fram till någon vettig förklaring. Det har blivit så många de senaste hundra åren att snart är hela efter livet dött. Allt vi skapat kommer att rasera.
Men så en dag för sexton år sen kom en dam igenom, din farmor."

Jag tittade upp och mötte hans blick. 
Jag har aldrig träffat min Farmor, hon dog dagen jag föddes. Enligt pappa och mamma höll hon ut tills hon fått reda på att jag fötts, sedan hade hon somnat in direkt efter nyheten. Jag har alltid varit nyfiken på min farmor. 

"Hon talade om något som bara vi grundare borde vetat, hon hade kommit långt i sina teorier, och hade tänkt bättre än någon annan av oss grundare tillsammans. Din farmor hade kommit långt i att lista ut vad det var som skapade sjukdomarna i vår värld, men innan hon löst gåtan dog hon av hög ålder. Men vad eller vem det än är så är det av ren ondska, annars hade inte naturen reagerat såhär. Din Farmor och jag tog beslutet att på din sexton åriga födelsedag skulle du ta över rollen som väktare över portalen. Hon visste att är de någon vi kan lita på så är det du, hennes familj" 

Jag känner tårarna bränna i ögonlocken, familj.

"Som sagt vet vi inte riktigt varför man sprider sjukdomar och plågor men det finns ett mönster. Det är ofta unga personer, vi hör att Mark spekulerar kring något medfött, vi tror att det är de man hoppas att vi ska tro. Man vill inte att några misstankar ska väckas utan att det handlar om genetiska katastrofer. Men så är inte fallet. När en person dött utan att vara sjuk så har efter livet betett sig normalt. Ingen grönska dör, men så fort det kommer någon med sjukdomar så dör något i efter livet också."

Isac suckar, "Det finns något mer du måste veta." 
Jag  skådar honom med blicken, han ser plågad ut. Isac är ganska snygg för att vara tusen år gammal, han har svart hår med en muskulös figur. Jag undrar varför han aldrig åldrats, han ser inte ut av vara äldre än 30. 

"Den mörka delen av efter livet är otryggt. Personer förändras där."

- Vad menar du förändras säger jag och avbryter. 
- De personer vi lyckats få tillbaka oskadda från den mörka delen beskriver det som att skogen pratar med dem, som att en röst tar makten över dem. De har inte längre en egen vilja säger Isac. 

"Du förstår historien ni får höra idag om oss fyra grundare är inte helt korrekt. Det fanns en femte person. Max."