Try hard

Mötet

Klockan 06:30 piper väckarklockan irriterande. Jag smäller till snoozeknappen och drar täcket över huvudet. Jag orkar inte med skolan! Jag funderar på att stanna hemma idag, kanske låtsats vara sjuk för att slippa skolans fula tegelbyggnader och dess medföljande hårda krav och press. När väckarklockan piper igen, försöker jag att ignorera det ljudet och trycker duntäcket hårt mot öronen. Men det ihållande pipet tränger igenom dunfjädrarna och stör mig när jag försöker somna om. Jag stänger av alarmet och sätter mig sömndrucket upp i sängen. Jag gnuggar gruset ur ögonen, sträcker på mig och gäspar. Min sovrumsdörr står på glänt, och i köket hör jag mamma koka kaffe. Mitt rum är ett rent kaos, fast det är ett organiserat kaos. Jag vet ungefär i vilken hög allting ligger och hur jag ska hitta det. För att citera mamma så "ser det ut som ett bombnedslag", men hon känner inte till ordningen. Jag sträcker praktiskt taget ut handen i en av högarna för att få på mig kläder och får tag i ett par svarta jeans och en mörkblå collegetröja. Så jag drar på mig kläderna, borstar igenom mitt mörka, tjocka hår och går ut till mamma i köket. Hon sitter med den obligatoriska kaffekoppen och med den obligatoriska tidningen vid vårt gröna köksbord. Hon tittar upp på mig och ler lite.
- Sovit gott?, frågar hon. Jag grymtar något ohörbart till svar.
- Jag drömde en så konstig dröm inatt!, utropar mamma. Jag öppnar kylskåpet och gör en irriterad min med ryggen vänd mot mamma. Andras drömmar är något av det tråkigaste som finns att lyssna på. Mamma fattar aldrig att ingen vill höra om hennes drömmar. Mamma babblar på om sin dröm och jag lyssnar inte ens. Jag bara hummar och utropar "oj!" och "jaha" vid vad som verkar vara rätt tillfälle för att hon inte ska bli ledsen, medan jag brer en ostmacka och häller upp te i en stor kopp. När mamma äntligen är färdig med sin tråkiga redogörelse om sin dröm, säger hon att hon måste skynda till jobbet och jag blir ensam vid köksbordet. Pappa har gått till jobbet för längesen och min storasyster Rebecka börjar senare. Min tvillingbror Robin behöver på riktigt bara 15 minuter på sig för att göra sig i ordning så han ligger och sover. När jag ätit upp sminkar jag mig och borstar tänderna. Jag packar gympaväskan och kontrollerar innehållet i min vanliga skolväska. Klockan åtta lämnar jag lägenheten. Jag springer nerför trapporna i vårt hyreshus och slår upp porten. Det är en solig och ganska vindstilla dag. Jag klämmer fast gympaväskan på pakethållaren, lägger skolväskan i cykelkorgen och grenslar cykeln efter att jag lett ut den på gatan. Sen trampar jag iväg nerför Herkulesgatan, styr cykeln mot Lindbackens gymnasium som ligger några kvarter bort mitt i en korsning. När jag tittar bakom mig ser jag Robin på sin cykel 100 meter bakom. Som tur är så är det nedförsbacke hela vägen till skolan, vilket är väldigt skönt stressiga morgnar. Däremot är det ett rent helvete att ta sig hem, efteråt värker benen som om någon slagit på dem med en slägga.
Jag kommer fram till skolan och låser fast cykeln vid cykelstället som står på skolgården och tar mina väskor. Lindbackens gymnasium är tre byggnader i samma gula tegel. Ett trevåningshus närmast gatan. Där sker de allra flesta lektionerna och där finns även aulan. Ett tvåvåningshus innehållandes matsal, bibliotek och lärarrummet samt kontor. Den tredje byggnaden är en gymnastiksal. Skolgården kryllar av tonåringar som pratar i olika grupper. Min blick letar irrande efter min grupp som består av Josefin, Miranda, Zhera och Nadja. De står i en klunga alldeles nära ingången. Jag springer fram till dem.
- Hej, säger jag och intar min plats i cirkeln. Det är då jag ser att Miranda gråter.
- Hej Ramona...David gjorde slut men Miranda alldeles nyss...du skulle sett, det var hemskt!, förklarar Nadja.
- Åh Miranda! Jag är så ledsen!, säger jag och omfamnar Miranda. Hon trycker hulkande sitt mascarakletiga ansikte mot min axel och kramar tillbaka. Jag klappar henne över ryggen och hon snyftar skakande.
- Jag förstår inte vad jag gjorde fel! Jag som trodde allt var så bra, säger Miranda mellan snyftningarna. Jag släpper henne och hon trycker händerna över ansiktet. Hennes späda axlar skakar så häftigt att det ser ut som om någon bundit fast dem i trådar och rycker i dem taktiskt som om Miranda vore en marionett docka.
- Kom vännen. Vi går till toaletten och torkar av ditt smink. Du ser ut som Alice Cooper, säger Josefin och lägger en hand på Mirandas rygg. Tillsammans går vi in genom porten och går mot flicktoaletten. Miranda ställer sig framför spegeln och har inte slutat gråta ännu. Vi torkar av hennes smink, borstar hennes hår och lägger på ett lager mascara på fransarna medan Miranda står som en snyftande, förlamad zombie.
- Nu kan du i alla fall inte gråta bort mascaran. Den är vattenfast!, säger Nadja som om det skulle vara uppmuntrande. Mirandas gråt har avtagit och nu snyftar hon bara med jämna mellanrum. Just då ringer det in. Josefin och Miranda har spanska så de går mot spansksalen medan Nadja går till matten. Jag och Zehra har svenska som första lektion och tillsammans går vi två trappor upp. Vår svenskalärare, en kedjerökande mager kvinna i 55-årsåldern med kort gråspräcklig page, står i dörren och välkomnar oss in.
- Godmorgon, säger hon medan vi går in genom dörren. Hennes andedräkt luktar rök och sur fis. Jag och Zhera sätter oss i bänken längst bak, bredvid varandra. Eleverna fortsätter strömma in medan jag plockar upp min anteckningsbok och pennskrin.
- Okej då så, säger läraren Katarina som en signal på att lektionen börjat.
- Jaa, ni ska helt enkelt fortsätta att läsa "Röda Rummet" av August Strindberg till bokcirkeln. Hur många har läst klart den?, frågar Katarina och slår ihop händerna. Tre händer flyger upp i luften.
- Mycket bra. Då ska ni skriva en välutvecklad recension om boken och sedan ska ni svara på frågorna som jag skrivit upp på tavlan, förklarar Katarina samtidigt som handtaget till klassrumsdörren trycks ner. Alla vänder förvånat på huvudet och betraktar den vita dörren när den glider upp. In kommer en lång, blond kille. Han är klädd i svarta, tighta jeans med hål på knäna, helsvarta converse, en Green Day tröja och över det en jeansjacka med många pins. Hans läpp och högra ögonbryn är piercade och runt handlederna har han massa armband. Han är snygg. Nej, det räcker inte ens, han är sjukt snygg. Det räcker inte heller. Jag tittar på Zhera. Hon stirrar på honom med uppspärrade ögon och lätt gapande mun. Jag möter hennes blick och hon fnittrar till. Jag sneglar tillbaka på snyggingen och får ögonkontakt. Jag känner hur mina kinder blossar och tittar snabbt bort. Han ser ut som en riktig bad boy. Uttrycket "bad boy" låter inte bra, men det är nåt lockande över hela den looken.
- Jaa just det. Det hade jag helt glömt...öh, säger Katarina och tittar upp mot killen. Hon bläddrar igenom sina papper en stund medan han står bredvid helt avslappnat. Katarina fumlar med sina papper.
- Det här är... Logan Harding...du hette så va?, säger Katarina och nickar mot den blonda killen.
- Ja, säger han. Han har en lite hes, raspig röst som jag gillar.
- Ja, hm, bra. Öh, Logan är ny här så var snälla mot honom, säger Katarina och då börjar Logan skratta. Katarina blickar nervöst mot honom och fortsätter på sin monolog, Eh, ja Logan du kan berätta lite om dig själv och sätta dig längst bak i den lediga bänken, säger Katarina med sin rökröst. Logan skrattar igen.
- Jag hoppar över den första biten o sätter mig direkt, säger han självsäkert och traskar ner och slår sig ner i bänken bredvid mig och Zhera. Gången mellan bänkarna är ca 1 meter och jag önskar så intensivt att den där metern inte existerade. Jag möter Logans blick och upptäcker att han har ljusblå ögon under långa mörka ögonfransar.
- Okej. Vi läser "Röda Rummet" av August Strindberg, det är en bokcirkel. Så du kan ju ta och läsa den också, säger Katarina och lägger ett exemplar av just "Röda Rummet" på Logans bänk. Han tittar småleende upp mot Katarina.
- Vet du, jag känner inte för att läsa just nu faktiskt, säger han och knäpper händerna runt nacken.
- Vah? Eller alltså du ska läsa den, säger Katarina och försöker låta auktoritär utan att lyckas.
- Eller så ska jag inte det. Tack det var snällt att du kom med den men jag skippar det, säger han och räcker över den mot Katarina. Jag ser hur hon blir förbannad, för hon får röda flammiga märken på halsen och hennes ögon ser ut som om de är påväg att poppa ur ögonhålorna.
- Lyssna nu på mig. Du vill väl inte hamna i trubbel det första du gör va?, säger Katarina med en underton av ilska. Logan låtsats inte om det.
- Jag har inget emot trubbel, säger han och möter småleendes min blick. Jag rodnar igen.
- Nu ser du till att läsa den säger Katarina och smäller ner boken på bänken. Hon går iväg med hårda steg och snubblar över en sladd påväg mot katedern. Logan plockar upp boken och slår upp första sidan. Sen stänger han den och vänder och vrider lite på boken innan han lägger ner den på bänken igen.
- Jag ska bara gå på toa, jag kommer strax tillbaka, ursäktar sig Katarina. Hon ska egentligen inte alls gå på toa, hon ska gå och röka, det vet alla. Hon gör det varje lektion, men ingen kommenterar det. Klassrumsdörren stängs igen efter henne. Allas blickar vänds direkt mot Logan. Jag ser Tiffany och Bella längst fram som med tindrande ögon tittar på Logan. Tiffany och Bella är årskursens populäraste tjejer och sitter alltså högst upp i hierarkin. Hon tror att hon kan få alla killar på fall och jag vet att hon vill ha Logan. Men vem vill inte?
- Så vart är du ifrån då?, frågar Ian, tydlig med att försöker skapa någon slags konversation.
- Har bott lite varstans. Hurså?, svarar Logan, han tydlig med att han inte vill skapa nån konversation.
- Du, ditt namn låter typ engelskt eller nåt? Är du därifrån eller vad?, frågar Tiffany och fladdrar med ögonlocken i ett försök att vara förförisk.
- Min pappa är amerikanare. Mamma svensk, säger Logan kort.
- Jahaaa ååh vad häftigt!! Wow!, säger Bella, enligt mig en helt överdriven reaktion men för henne är det nog alldeles rimligt.
- Jaa det är verkligen så coolt. Helt spaceat!, säger Logan så sarkastiskt att vem som helst skulle fatta det. Utom just Bella och Tiffany. De fnittrar och drar i sitt hår.
- Åh jag heter Tiffany förresten. Tiffany Hallström och detta är Bella Viik, säger Tiffany.
- Åh, jag bryr mig inte tyvärr, säger Logam extremt kaxigt. För ett ögonblick tappar både Bella och Tiffany masken och ser nedslagna och förolämpade ut. Men så tar de på sig den självsäkra, fnittriga minen. Logan vänder sig mot fönsterrutan bredvid hans bänk, och visar att han inte vill ha fler frågor.
Katarina kommer in igen och säger åt oss att läsa. Jag plockar upp boken och börjar läsa där jag var. Då och då vänder jag blicken mot Logan och får ett ögonkast och ett snett leende av honom varje gång. Mina kinder är konstant röda. Jag är inte van vid att killar tittar på mig sådär. Zhera skickar över en lapp till mig.
"HERREGUD vilken snygging! Asså o m g!", läser jag. Jag skriver tillbaka.
"Jag vet!! Såg du hans ögon?"
"OM jag såg dem! Han har lite den där 'bad boy image'..."
"Jaa, and I love it!"
Hon nickar när hon ser mitt senaste meddelande. Jag tittar på Logan genom hårgardinen och ser att han sitter och fingrar på sina pins. Så intalar jag mig själv att jag måste läsa, att jag inte bara kan fokusera på Logan. Men jag kan inte koncentrera mig. Jag förstår inte vad Strindberg skriver längre, allt bara flyter ihop och jag verkar läsa "Logan Logan Logan" om och om igen för det är det enda som sägs i mitt huvud. När timmen är slut packar vi ihop och alla rusar ut ur klassrummet. Jag ser hur Tiffany och Bella försöker prata med Logan men han går iväg. Jag och Zehra går mot skåpen för att hämta böckerna till nästa lektion och där möter vi resten av gänget. Miranda ser blek och ledsen ut men hon har i alla fall slutat gråta. Zehra berättar direkt om Logan.
- Han är sååå snygg! Alltså seriöst ni kommer fatta när ni ser honom!, förklarar hon. Min nästa lektion är samhällskunskap tillsammans med Josefine och Miranda. Jag hoppas såklart att Logan ska vara där. Till min stora besvikelse är han inte det. Inte på nästa lektion heller. Jag ser honom varken i korridorerna eller vid skåpen. Vart har han tagit vägen? Klockan 12:30 har jag, Zehra och Nadja lunchtimme. Josefine hade för tjugo minuter sedan och Miranda har vid 12:50. Mina ögon letar efter Logan men jag ser honom först inte. Men så hör jag Tiffany säga "Han kommer!!" till Bella vid bordet bakom oss. Zhera hörde också och vi vänder våra huvuden blixtsnabbt mot ingången. Mycket riktigt. En lång, blond kille med frisyren perfekt stylat (uppåt ock snett bakåt) så att det ser ut som om en vind alltid leker i håret, piercings och solglasögon. Nadja riktar också blicken mot Logan och utbryter ett "ååh".
- Du förstår vad vi menar, va?, säger jag till Najda. Hon bara nickar och gapar. Jag nästan väntar mig att hon ska börja dregla och att hennes ögon ska formas som rosa hjärtan. Han köper en flaska cola och ett äpple och sätter sig vid ett tomt bord vid fläkten, i andra änden av matsalen. Tiffany och Bella springer dit för att sätta sig men han ber dem att gå till min stora förtjusning. Tiffany och Bella ser sammanbitna och sura ut och kastar ett elakt ögonkast mot oss ner de går iväg. Som om det var vi som bad Logan att säga nej. Ian, David, Max och Emil sätter sig däremot vid Logans bord. Eftersom att de är de populära killarna, så tycker de att de kan göra vad som helst. Logan höjer på ögonbrynen och säger något. Jag kan tänka mig att det är något sarkastiskt som "Men gud vad trevligt att ni sätter er här! Verkligen angenämt!" eller något kaxigt som "Bad jag er om att sätta er här? Har ni inte något viktigt eller intressant att säga så kan ni dra". Max svarar Logan med något och Logan rycker på axlarna. Han dricker av sin läsk och äter sitt äpple medan han gungar på stolen. De andra killarna ser ovanligt tysta ut, det brukar alltid vara de som är de som skapar det mesta av oljudet i matsalen, men för en gångs skull är det någorlunda tyst. Så plötsligt reser sig Logan upp och lämnar killarna lätt förvånade. Jag kan med nästan 100% säkerhet säga att allas ögonpar följer Logans väg ut ur matsalen.