My Trip With Tom Holland

Del 15

"I can't Tom...I can't" Mumlade jag medan tårarna rann nerför mina kinder och jag kunde höra att han lågt suckade. Han tog tag i mina axlar och tittade mig djupt in i ögonen och jag såg allvaret i hans blick. "Pull yourself together okay?" Han stirrade på mig och jag skakade på huvudet. "I can't" Fler tårar rann nerför mina kinder och jag försökte meningslöst torka bort dom.

"You can! I did it, Maya seriously you have a daughter you need to be there okay? You can't just disappear from her" Sa han allvarligt och jag tittade ner i marken. "I did an abortion! I was carrying a dead child for weeks Tom! I lost the child!" Sa jag och tittade upp mot honom. Han flyttade sina händer från mina axlar och tittade på mig med en tom och iskall blick. "I lost my child to Maya! I have been supporting you and I have been there for you these weeks but I lost it too! Don't you think it hurts thinking about it? Don't you think it's hard for me to go back to work after something like this? When was the last time you showed up at the restaurant when it was your shift in the bar?" Frågade han och höjde rösten. Jag kände irritationen växa inom mig.

"You don't get it Tom! I have been trying to act like nothing happened that I didn't kill the child!" Sa jag lika högt tillbaka och jag knöt mina nävar i all ilska. "Maya you can't seriously mean what you're saying now?! You didn't kill the child, things like this happen. Yeah and
it's a tragedy that it happened to just us but pull yourself together, go to work, think about Abigail! She can't live with my parents for weeks. She needs us!" Han stirrade intensivt mot mig och jag tittade på honom innan jag argt gick därifrån in på vårat rum och smällde igen dörren, jag lämnade honom ensam i köket.

Innerst inne vet jag att han har rätt i vad han säger, men jag vill inte erkänna det för mig själv. Jag vill inte tänka tanken på att jag varit en dålig förälder till Abigail  dom senaste veckorna. Jag vill inte tänka tanken på att jag burit på ett dött barn eller att jag inte gått till jobbet på veckor. Jag la mig ner på sängen och lyssnade på ljudet från regndroppar som föll ner på fönsterbrädet. Dom juva juden av regnet stördes av ett surrande läte från min telefon.  Jag öppnade skärmen. Ett svenskt okänt nummer försökte ringa mig. Jag ignorerade samtalet, men bara några minuter senare ringde det igen... och igen... och igen. Jag svarade.

"Hallå?" Frågade jag in i telefonen och väntade på att någon skulle säga något.

"Jo hej det var Pär!" Sa mammas kille från andra sidan telefonen.

"Hej?" Sa jag och funderade på när senaste gången jag pratade med Pär var.

"Du måste komma hem till Sverige så fort som möjligt" Sa han allvarligt och jag tror att jag kunde höra att han hade gråten i halsen.

"Vad har hänt?" Frågade jag oroligt.

"Din mamma... Hon har blivit sjuk, Väldigt sjuk. Dom har hittat en tumör"
Tystnaden var lång och outhärdlig.

"Va?" Mumlade jag och kände hur mina händer skakade av nervositet.

"Dom har hittat en Cancertumör" Sa han allvarligt och jag blev helt kall.

"Jag kommer... Jag tar snabbaste flyg dit nu" Mumlade jag innan jag la på utan att säga hejdå.

Jag reste mig snabbt upp från sängen och drog på mig en av Toms hoodies som låg på golvet och ett par jeans. Jag slängde ner kläder i min väska och stängde den innan jag snabbt gick ut mot hallen. Jag gick ut till köket med jackan på mig redo för att åka. Tom var inte där. "Tom?" Ropade jag ut i lägenheten men fick inget svar. Han har dragit. Jag skrev snabbt en lapp och la den på bänken innan jag joggade ut ner till vägen. Jag tog en Uber till flygplatsen och hade turen att kunna boka en biljett på flygplatsen. Planet skulle lyfta om tjugo minuter, jag hinner om jag springer till rätt gate innan dom stänger av gångarna till flyget.

Tom's POV (Point of view)
I stared at the road in front of me. The rain was pouring down from the sky and I parked the car outside the gym. Even though I just came home from the gym, is it the only thing that keeps my mind clear and in the right place.

When I came home I knew something was wrong. I opened the unlooked apartment door and walked right into the kitchen when I saw the small note on the bench.

Sorry Tom!
I needed to travel home to Sweden. I hope you understand me!
// Maya

I stared at the note with her messy handwriting. The only thing I could do was stare at the note in front of me. I lifted my phone to my ear and called Maya. She didn't answer at my first call, she didn't answer on my second or third call either. And she ignored my messengers. She left? Just like that? I picked up the note and knuckled it together into a ball, I threw the note all over the room in anger and sadness.

I know that what I said was right but did I hurt her mentally? My hands were shaking in fear. She will be back tomorrow or in two days, she's maybe just at an hotell for a few days and not in Sweden. I lifted my hands up to my face and pulled my hand through my hair. This is just a normal argument. We'll solve this out...

***