Det är okej att älska båda...I did

vissa saker är bättre att inte veta

Jag lämnade huset och började gå med snabba steg mot skolan. Jag hörde hur en bil rullade långsamt bakom mig. Då förstod jag direkt vem det var. Han gasade på och tittade upp på mig. "Du ska inte ha skjuts?" Han rullade bredvid mig med sin flashiga bil. Jag vill inte att de ska komma ut att jag och Rafe har en fling, om jag åker med han kommer de vara ganska tydligt. " de lungt Rafe" han såg besviken ut och fundersam. Plötsligt stannade han bilen, smällde igen bil dörren tog tag i mig. "Vad är det med dig?" Jag kollade ner i marken. "inget , bara" sedan blev jag tyst. Han tog sin hand och puttade upp min haka. Han var allvarlig och hans ögon kollade rakt in i mina. "Bara vad?" Efter ett andetag fortsatte jag "de kommer bli massa rykten om jag helt plötsligt bara åker med dig från ingenstans ,alla kommer veta"  han kollade åt sidan sedan på mig. "Och? Varför dölja det. Jag skulle gärna trycka upp det i folks ansikten." Vi började båda skratta lättat sedan tog han min hand och drog mig till bilen. Bildörren öppnades och jag klev in. Innan han gasade smekte han sin hand på mitt lår och klämde på det. Sedan kollade han mig i ögonen och log.

När vi svängde in vid parkeringen vid skolan började fler och fler blickar riktas mot oss. När bilen stannade in gick jag snabbt ur och raka vägen in i skolan. Rafe gick snabbt efter mig jag hörde hur hans tålamod blev mindre och mindre och stegen snabbare och snabbare. Men jag vill inte ha det offentligt. Vi känner knappt varandra ens. När jag öppnade dörren till skolan speglades Rafes ansikte i dörren. Jag kände knappt igen han. Han såg väldigt allvarlig ut och hans leende var helt borta. Hans panna och ögonbryn var rynkade. Stegen blev snabbare och snabbare och tillslut var han ikapp, han drog bak mig. Med hans händer drog han bak mitt hår försiktigt och vände ner sitt huvud" vart är du påväg?" . Rösten var förändrad och jag började faktiskt känna obehag. Med darrig röst svarade jag "till min lektion" sedan slet jag mig ur hans grepp. Med aggressiva steg försökte jag  komma ifrån han. Min blick var bakåt och jag vågade knappt koll fram ifall att han skulle komma bakom mig igen. Jag visste inte vad Rafe var kapabel till. Pulsen var hög och tårarna börjar långsamt rinna längst kinden. I rädsla gick jag snabbare och snabbare med blicken bak. Plötsligt krockade jag emd någon framför. Jag kollar fram och upp helt livrädd. Där stod han, Jj. Jj kollade på mig förvirrat "va, vad vad har hänt?" Stammade han. Jag föll ner mot golvet och tårarna rann. Han böjde sig snabbt och bar upp mig. Sedan höll han om mig hårt medans jag grät mot hans bröst. "Tay" han klappade mjukt på min rygg "Taylor, vad har hänt? Berätta för mig. Jj drog försiktigt mitt hår bakom mina öron. Med tårarna i halsen fick jag bara ut ett ord "Rafe" sa jag svagt. Han kollade på mig och sedan himlade argt emd ögonen. "Rafe? Rafe? Rafe! Vad gjorde han?" Jag försökte hämta andan " jag svär, om jag ser honom kommer de bli hans sista dag på jorden och jag kommer bli det sista han ser" sa han upprört.  Jag satt i skolkorridoren på golvet mot ett skåp. Jj gick fram och tillbaks och mumlade jag kunde bara tyda lite "varför varna ingen dig" vände håll "han är en phsykopat!" Han kollade ner i marken sedan stannade han till "men vänta Tay, varför var du med han eller vad har hänt?" Han såg plötsligt mindre upprörd ut och mer sårbar. Jag sammanfattade att vi var grannar och att jag fick skjuts till skolan, men att de var inget mellan mig och Rafe. Visserligen fanns det en fling men, inget nödvändigt för Jj att veta. Jj verkade mindre orolig nu när jag förklarat att jag och Rafe bara var vänner. Däremot var han lika förbannad och sa massa saker om Rafe. Jag kan fortfarande inte förstå att den Rafe jag såg idag är samma Rafe som jag var med i helgen som behandlade mig som om jag var hela hans liv. Jj satt bredvid mig mot skåpen. Jag lutade mitt huvud mot hans axel. Hans andningar var tunga. När jag återhämtat mig lite började vi prata om att surfa och att han tydligen var proffs  på det, enligt han själv "tror du mig inte eller?" Han lig och kollade utmanande på mig. "Enligt dig är du nog världsbäst på det mesta"sa jag hånfullt . Med de stora händerna kliade han sig i håret "ja, har jag någonsin haft fel?". "Har känt dig i en vecka så svår att bedöma" sa jag . Han började dra upp mobilen och visa filmer när han surfade. Han var faktiskt duktig." Du är ju bra" han log och gav mig en vad var det jag sa blick "aldrig fel". De var tyst ett tag. Jag började tänka och fundera, vart var han och varför svara han inte. "Jason" han bemötte mig med en blick som svar. "Vart var du? Jag skrev flera gånger". Jj tittade nu ner i marken tyst. "Tay, vissa saker är bättre att inte veta för sitt eget bästa" först förstod jag inte var han menade med det. Sedan sjönk det in. Han har säkert varit med en annan brud och tror att jag bryr mig. Men vet du vad, same isf. Sedan fortsatte han "saker som du inte vet om kan inte beröra dig, de kan inte heller få dig hamna i fara eller gisslan" min inställning ändrades helt. Det här handlar inte om någon annan tjej, det här handlar om livshotande tillstånd Jason behöver va med om. Jag evt inte riktigt vad jag ska svara. " menar du att du är i fara" säger jag oroligt. Han börjar skratta mitt i allt. Jag fattar ingenting. "Vad är det roliga?!" Tillslut blir jag irriterad. Han hade ett stort leende på läpparna "du bryr dig, jag har alltid tyckt du känns så obetydlig om allt" han flinade och la sin hand på mitt lår. "Jättekul" . Vi satt och snackade länge om allt möjligt. Efter en långstund ringde skolklockan in och alla klassrums dörrar slogs upp. Pulsen kom snabbt tillbaks. Jag behövde komma därifrån snabbt innan Rafe såg mig och Jj. Dessutom var jag rädd för hur han skulle reagera efter allt. Jag reste mig snabbt upp. "Tack jj," jag gav honom en kram och kyss på kinden sedan gick jag ur skolan och hem.