My Love

Londons tomma gator

Jag vaknade upp på hotellrummet av Big Bens klockslag. Det höga ljudet av Big Bens klockslag var ekade i mitt huvud. Det var som om en stor gonggong som väckte hela London. Jag satte mig upp i den mjuka stora hotellsängarna. Jag sträckte på mig. Jag kände mig sömndrucken. Men jag måste gå upp ändå. Minna fötter gled ner i minna mysiga tofflor som stod brevid sängen. Det kändes fluffig och gosigt. Jag gick in på toaletten och jag hoppade till när jag såg mig själv i spegeln. Mitt hår såg ut som en död buske. Och jag hade påsar under ögonen. Jag måste ha glömt bort att ta bort mitt läppstift igår för det röda läppstiftet hade smetats ut över hela mitt ansikte. Jag såg ut som ett troll. Jag försökte få bort läppstiftet från ansiktet innan Carl hinner se mig. Men innan jag ens hann ta bort läppstiftet från minna läppar så hörde jag min telefon ringa. Jag gick in till sovrummet och hämtade min mobil. Det var pappa. Jag tog upp mobilen och svarade.
"Hej gumman, hur mår du?" frågade han.
"Hej, pappa. Jag mår bra jag kom till London igår. Det är en fin stad. Carls företag ska investera i nåt här jag vet inte riktigt vad det var"
Carl är min make. Vi har varit gifta i två år nu. Han jobbar jätte hårt så han är nästan aldrig hemma. Det är synd men han älskar att jobba så jag stöttar honom i det. Medans jag inte ens har ett jobb. Jag vet att jag inte behöver jobba för Carl tjänar mer än vad vi behöver. Det är bara det att vi flyttar runt i världen så man får aldrig några rötter.
"Gumman jag är så stolt över dig" sa han.

Varför var han stolt över mig? För att jag gifte mig med en rik man eller? Ibland tror jag att han bara tror att det ända en kvinna kan osta komma är att gifta sig med en rik man. Han är så gammeldags. Jag önskar att han kunde vara lite mera som min mor. Men mamma gick bort för några år sedan. Pappa har inte varit den samma som förut sen hon gick bort. Han brukade vara glad och livlig förut. Jag orkar inte prata med honom när han är sån här.

"Vi hörs sen pappa" sa jag och la på innan han ens han säga något. Jag kollade mig i spegeln igen. Jag påmindes om att jag skulle fixa i ordning mig.

När jag hade gjort i ordning mig så gick jag till sängen för att väcka Carl. Men sängen var tom han måste ha gått till jobbet när jag pratade med pappa. Jag får väll utforska Londons gator själv. Jag satte på mig en jacka och gick ut. Jag låste dörren. Det var en liten känsla som inte försvann. Jag kände mig ensam. Jag vet att jag inte är ensam jag har ju Carl jag har alltid haft honom vi blev tillsammans när jag var 16. Jag känner mig bara så ensam när han är på jobbet så ofta. Jag tog hissen ner till första våningen. Jag gick ut på Londons gator. Ingen var ute. Det var helt tomt. Jag bestämde mig för att gå till Towern.

Jag såg Towern. Jag gick in genom porten. Jag gick in till kronjuvelerna. Kronan glitrade och sken. Medans jag beundrade kronan hörde jag skrik. Innan jag hann vända mig om för att se vad som hände kände jag ett slag i mitt bakhuvud. Jag hörde flera skrik och så blev allt mörkt.

Jag vaknade i ett vitt rum med ingen annan en jag därinne. Det såg ut som om jag var i ett sjukhusrum. Jag försökte sätta mig upp men då gjorde mitt huvud så ont att jag nästan svimma så jag la mig ner ingen. Jag kände på mitt bakhuvud där jag hade fått en smäll innan jag svimmat. Jag hade en stor bula. Hur länge hade jag varit här? Dörren öppnades och en doktor kom in. När hon såg att jag var vaken sprang hon ut i korridoren ingen och jag hörde henne skrika något på ett annat språk. Jag kände hur huvudet värkte mer och mer. En annan doktor kom in i rummet. Han hade en vit rock och en bunt med papper i handen.
"Hur mår du?" frågade han.
"Mitt huvud värker och det känns som om jag ska svimma men annars mår jag bra" svarade jag och log lite skämtsamt mot honom. Han log tillbaka.
"Du fick en silver talrik i huvudet. Du fick en hjärnskakning men du kan nog åka hem om tre dagar" sa han mera allvarligt denna gången.
"Vad hände den dagen jag blev slagen?" frågade jag. Jag mins knappt något av den dagen. Allt är bara helt svart. Fast jag kommer ihåg vissa saker som en stor krona.
"När du var i towern så pågick ett rån och de planerade att ta cronjuvelerna men du stod där så de tog en av de kungliga silver tallrikarna och slog dig med den" svarade han. Så jag hade bara ståt ivägen. Det låter helt sjukt.
"Hur länge har jag varit här?" frågade jag.
"Du har varit här i 14 dagar" svarade han.
"Har någon kommit och hälsat på?" frågade jag.
"Ja en tjej som heter Sofie men ingen mer" svarade han. Sofie jag hade glömt bort att hon bode i London. Sofie och jag gick i skolan och college tillsammans vi var bästa vänner. Vi brukar prata nästan hela tiden. Men om jag har varit här i 14 dagar varför har inte Carl kommit. Han borde ha kommit. Jag hade gjort det hur många möten det än var. Jag hade velat se om min älskade var okej.
"Men vi ska låta dig vila nu" sa han. Jag uppskattade det jag ville gärna vara ensam just nu. Jag slutade tänka på det men det fanns i mitt bakhuvud hela tiden. Jag ville inte sluta ögonen jag var rädd för den trygghet det gav mig. Jag ville inte sova i flera veckor till. Jag var rädd att jag aldrig skulle vakna igen.

Det hade gått 7 timmar sedan läkaren gick och jag hade inte sovit en blund. Minna ögon sved och det ända jag ville var att sova. Men jag var rädd för allt som sömnen innebar.

Jag hade fortfarande inte sovit på hela natten och klockan är 10. Dörren öppnades och läkarn från igår komm in.
"Hej, hur mår du?"
"Jag är väldigt trött och jag har ont i huvudet"
"Du ser ju ut som om du inte har sovit på hela natten" sa han "Men doktorerna har bästemt att du ska åka hem nu"
Jag var glad att få åka hem igen. Jag kunde lämna den här händelsen bakom mig nu. Så jag nickade antistatisk men jag ångrade det direkt för smärtan i huvudet blev bara värre.