The Way To Anti Awkward

Kapitel två

Kapitel två
Efter ett tag blev vi sittandes tysta i bilen. Jag sträckte mig mot radion och tryckte på en liten blå knapp och Shake It Off strömmade ut ur högtalarna. Jag blev genast hyperaktiv och började skutta runt i bilsätet med händerna i luften, "sjungandes" a.k.a vrålandes till låten.
Har jag ens nämnt hur gudomligt vacker denna bil är?
Det är en svart Lamborghini med en stor lucka i taket som går att öppna och stänga. För tillfället var den öppen.
När vi gick in till gallerian några minuter senare var det däremot inte jag som var hype. Lauren blev helt galen i alla butiker och snygga kläder och allt smink som inte finns där vi bor men som finns i stan.
Efter cirka tre timmar så hade Laur fem stora påsar från olika butiker i varje hand. Jag däremot hade bara två små påsar från Monki och H&M. Jag är inte direkt 'shoppingtypen'.
Jag var trött, och hungrig. Vi stod utanför en butik som sålde fina smycken. Jag skulle kunna lägga mig på marken och somna just nu.
"Lauren, nu får du ta och skita i din dumma diet, jag ska till donken! Och du följer med!" (Wtf?)
Först gav hon mig en desperat "snälla-plåga-mig-inte" blick. Sedan blev Lauren alldeles blek i ansiktet. Hon stirrade på en punkt bakom mig. Sedan övergick hennes ansiktsuttryck till ett flin. Hon höll kvar blicken på punkten bakom mig. Sedan började hon fnittra. "Laur?" Sa jag. "Vad är det?" Hon kollade på mig med ett stort flin på läpparna. "Din pojkvän är här" sa hon, och hennes ögonbryn bokstavligt talat hoppade upp och ner i hennes panna.
"Pojkvän? Men jag har ingen pojkvän" sa jag. Jag började bli nervös och jag kände rodnaden sprida sig i hela mitt ansikte. Jag visste att hon menade Josh. Hon tog tag i mina axlar och vände mig åt den riktning hon stod i. Sedan sa hon: "Joshie är här."
Och det var då jag såg honom. Josh.
"Herre min gud..." började jag. Hon släppte mina axlar. "Tror du han hörde när jag sa att jag ville till donken?"
"O ja" flinade hon. "Det hoppas jag".
Nej. Nej nej nej nej nej.
Jag antar att han var med kompisar, för han hade två killar på var sida om sig. De såg inte oss, men vi såg dem, och de var på väg mot oss. Killen på Joshs högra sida hade honungsblont, lockigt hår, var lång och muskulös. Lauren skulle nog tycka att han var söt. Killen på vänster sida om honom hade svart hår, var lång och, ja, rätt så muskulös. Killen med det honungsblonda håret sa något och de andra killarna började skratta. Jag antog att han hade sagt något roligt skämt. "Becky!" Shit, han hade sett mig!
"Josh..!" Jag log ett nervöst leende.
Han sprang fram till mig och jag sträckte fram min hand, som för att hälsa. Men istället blev jag indragen i en stor kram och jag kunde inte veckla ut mina armar för att besvara kramen. Så jag bara stod där i hans famn. När han släppte så vart han röd i ansiktet när han tittade på mig. Nej, nu tror han säkert att han gick lite för fort fram. "Förlåt, jag..." Började han. "Nej, nej, be inte om ursäkt."
Det blev tyst i cirka en minut innan han sa: "Vill du göra något? Typ, gå till något café?" Han såg nervös ut.
Jag tittade på Lauren som stod bredvid mig och hon nickade ivrigt. Sedan tittade jag tillbaka upp på Josh. Gud, vad han var lång. "Ja, javisst!" stammade jag. Sedan kollade han på hans två vänner. Han kollade tillbaka på mig, log nervöst och stoppade sedan händerna i byxfickorna. "Är det okej om vi är själva?" Viskade han. "Ja! Javisst!" Sa Lauren som hört vad Josh sagt. Sedan sprang hon fram till Joshs två vänner och ställde sig mellan dem. "Jag kan hänga med dina två kompisar medan ni går på de... Fika." Hon flinade stort mot mig. Och jag rodnade ännu en gång. Jag var 100 procent säker på att hon skulle använda dem två som hängare för hennes tio påsar med kläder och smink. De två killarna som hon nu stod mitt emellan log lite nervöst. Den ena killen med blont hår kollade bokstavligt talat på henne på samma sätt som jag kollar på choklad. Han gillar nog henne.
Jag tittade tillbaka på Josh som fortfarande tittade på mig. "Ska vi gå?" Frågade han. Han sträckte sakta fram sin hand mot min. Jag tog nervöst hans hand och han log mot mig, nästan lättat. Som om jag skulle ha dissat honom och inte tagit hans hand. Men jag log tillbaka.