The Way To Anti Awkward

Kapitel ett

*Berättarröst*
Hon tittade trött på sin spegelbild. Becky hade gyllenbrun hud, fräknar och ovanligt gröna ögon. Och så det lockiga, bruna håret.
Skola.
Hon blev så förskräckt av ordet som farit igenom hennes huvud att hon reflexmässigt stötte till rakhyveln på handfatet så att den ramlade ned och landade på hennes högra, bara fot. Utan att riktigt förstå vad som hänt så stirrade hon på sin fot och böjde sig sedan ned för att ta upp den. Och när hon lyfte på den såg hon en liten, ensam bloddroppe sakta rinna mot hennes lilltå.
"Fan" muttrade hon.
Hon lade tillbaka rakhyveln på handfatet utan att bry sig om att skölja av blodet.
Idag. Sommarlovets slut. Och så tittade hon upp på sin spegelbild igen "I år", började hon. "Ska du bli normal" lovade hon sig själv. "Inte den pinsamma blyga tjejen alla skrattar åt". Sedan tog hon ett plåster ur det lilla 'spegelskåpet' så som hon kallade det och böjde sig ned och plåstrade om såret på hennes fot.
Sedan ställde hon sig upp och såg sig i spegeln. Hon log belåtet. "Norm..."
"Becky?! Becky, gumman! Är du klar snart?! Lauren kommer om tre kvartar!" avbröt hennes mamma som stod i köket i undervåningen. Hon heter Saskia. Saskia sa alltid något i stil med 'Maten är klar om två kvartar', eller 'Skolan börjar om fyra kvartar'. Hon nämnde aldrig exakt vilken tid någonting skulle ske. Becky lät höra en suck eftersom hennes mamma förstört hennes lilla 'moment'. "Jag är snart klar!" Svarade hon. Hon fnös. Vilken lögn. Hon hade ju precis vaknat. Hon klädde av sig och gick, mer död än levande, in i duschen, och kom ut efter tio minuter. Sedan grabbade hon tag i en rosa fluffig handduk och virade den runt kroppen. Hon gick ut ur sitt badrum som låg i hennes rum och gick som en zombie in i hennes W.I.C. Hon stönade av utmattning. "Jag orkar inte stå här i tio minuter och välja kläder" sa hon för sig själv. Hon tog först på sig underkläder, sedan valde hon ut en militärgrön crop top och ett par ljusblåa högmidjade jeansshorts.
Efter att hon hade sminkat sig, borstat tänderna och ätit frukost stod hon i hallen och väntade på att hennes bästa vän Lauren skulle anlända i sin nya, svarta bil som hon skrutit om ända sedan hon fick den.
Så hon stod i sin stora hall och uttråkat stirrade i taket. Plötsligt plingade mobilen till. Hon tog snabbt upp den och stirrade leende på skärmen.
Från: Josh<3 :*
"Heyy Beckyyy :) saknat dig :)"
Hon kände hur rodnaden spred sig i hela ansiktet. Josh hade gyllenbrunt, fylligt hår och nästan orangefärgade ögon. Han var lång, bredaxlad och muskulös. I hemlighet tyckte hon att han var söt. Becky och Josh hade egentligen aldrig träffats. Eller jo, hon hade träffat honom på en fest tidigare under sommaren som Lauren tvingat Becky att följa med på. Det var så de träffats för första gången. En vecka efter festen så började de smsa med varandra lite då och då. Efter ett tag blev de bästa vänner. Sedan visade det sig att Josh skulle börja i samma skola som Becky gick i. Vilket betydde att de skulle träffas för första gången imorgon. (Vilket skulle kunna komma att bli ett problem, eftersom att Becky är oerhört pinsam och blyg). Becky hade så klart berättat allt för Lauren om Josh och att de börjat chatta. Lauren slog alltid vad om att Becky var kär i Josh varje gång nämnde honom men Becky hade aldrig vågat erkänna det. Hon hade rodnat stort varje gång Lauren sagt så. Men tänk om Josh inte kände samma sak för henne?
Hon tryckte på 'Svara'
"Hej Joshie :) vad händer?"
Hon tryckte på 'Skicka' och precis när hon hade gjort det så ringde det i dörrklockan. Vettskrämd av det plötsliga ljudet sprang hon fram till dörren och öppnade den. Där stod Lauren med sitt långa, gyllenbruna hår, ljusa hud och isblåa ögon.
*Beckys perspektiv*
När jag öppnat dörren stod Lauren där med ett stort leende.
"Becky!" sa hon och omfamnade mig stort. Jag besvarade kramen och sa; "Gud vad jag har saknat dig, Laur!!"
Efter ett tag släppte hon kramen och drog ut mig ur dörren.
"Jag måste visa dig bilen!!" Sa hon med sin ivriga och pipiga röst.
Hon ledde mig ut till hennes bil, eller ja, snarare släpade mig dit. När vi var framme, precis framför hennes bil så tappade jag hakan av förvåning och beundran, rättare sagt tappade mobilen framför bilen av förvåning och beundran, och blev livrädd ifall den hade gått sönder.
Så jag böjde mig ned i hopp om att nå mobilen, och idiotiskt nog slog mitt huvud (hårt) i huven på bilen. Automatiskt slog jag händerna i pannan som om det skulle få smärtan att försvinna. "Jäv..." Började jag.
"Sch! Svär inte!" Avbröt Laur. sedan sprang hon fram till mig för att kolla om jag mådde bra... Nej. Hon sprang förbi mig och kollade ifall bilen mådde bra. "Mår du bra, Beth? Tur att du är oskadd!" Sa hon till bilen. Sedan gick hon fram till mig och kollade min panna, gjorde en grimas och sa "Ouch. Det borde ha gjort ont" innan hon plockade upp min mobil, som hade fått en liten repa och sa "Varsågod".
Jag var på väg att öppna dörren till bilen när Lauren hejdade mig och öppnade dörren själv. "Vi vill ju inte skada Beth igen" sa hon.
"Du har inte ens haft bilen i en vecka och du har redan döpt den. Seriöst" sa jag och satte mig fnittrandes i bilen. "Beth" sa jag och började skratta högt. "Men håll käft" sa Lauren och försökte dölja rodnaden med en sur min. Sedan startade hon motorn och började köra ut till motorvägen.
"GALLERIAN HERE WE COME!" Skrek vi samtidigt och, utan anledning, började vi garva ihjäl oss.