Det har blivit höst. Löven prasslar under mina skor när jag korsar skolgården. Benen känns ostadiga. Som om jag ska gå sönder när som helst. Smulas sönder till en hög med aska. Jag vill kunna blunda utan att se scenen spelas upp om och om igen. Men den har etsat sig in i mig. Hans händer överallt. Jag går de två trapporna upp till niornas korridor. Klistrar på ett lagom leende och svänger in. Måste komma ihåg vem jag är här. Brukar jag ens le? Bästa placering #1 Skönlitteratur