Beth sovde djupt i min säng trots att jag vaknat skrikandes. Ännu en mardröm.. Jag strök henne försiktigt på kinden och klev sedan upp ur sängen. Jag satte på en skiva med Pink Floyd på låg volym och svalde ned några tabletter med ett vattenglas. Jag visste att det jag gjorde var fel, men jag var rädd för att gå tillbaka till det verkliga livet, känna verkliga känslor. Jag levde hellre i förnekelse. Jag var inte beroende av lugnande. Jag behövde lugnande för att överleva. Jag ville inte att någon Skulle se mig svag. Jag ville inte riskera att bryta ihop framför alla. Jag hade varit med om något traumatiskt, men det ingen visste var att samma sak hänt tidigare i mitt liv. När jag sålde mig själv för att ha råd att betala mammas mediciner. En annan tjej vart överfallen av en man och jag kunde inte bara se på utan att göra något. Det slutade med att jag satt på knä på marken med en pistol riktad mot mig. Allt jag minns var att jag tänkte på mamma. Hur hon sakta skulle dö ensam om jag vart skjuten. Då vart jag räddad, av att någon slog killen medvetslös med en tegelsten. Men jag trodde aldrig att jag skulle vara med om samma sak igen. Enda skillnaden nu var att min mamma redan var död, och allt jag kunde tänka på var att jag inte ville att Beth skulle växa upp moderlös, och Niall som änkling och ensamstående förälder. Om det hänt två gånger kunde det lika gärna hända igen, och den här gången kanske det inte hände mig, utan Niall, eller Beth. Jag var så rädd att förlora dem, så rädd att jag inte sovit ordentligt på över ett halvår. Jag bestämde mig för att ringa Hannah och höra om hon kunde passa Beth i några dagar så jag fick sova, vilket inte var något problem. Jag pussade henne hejdå och satte mig sedan ned för att skypa med Niall.
"Hi"
"Where's Beth?"
"With Hannah, I needed some time of my own."
"You're okay?"
"Yeah, of course I am. Just a Little tired. So how have your day been?"
"Good, I talked to Dean by the way." Jag bet mig i kinden.
"What did he say?"
"He just told me your test results where okay."
"I told you that too."
"Yeah, I just guess I needed to hear it from him.." Han undvek ögonkontakt under hela samtalet.
"Well.. I'm really tired so I'm gonna go to bed. Call you tomorrow."
"Elisabeth.."
"Yeah?"
"I love you, remember that."
"Love you too."
Klockan var 3 på natten. Jag hade stått i duschen säkert över en timme. Jag var så trött, men jag vågade inte somna. Jag plockade fram en burk med lugnande och hällde ut några på bänken.
"Please don't do this.." Jag vände mig om och fick se Niall stå några meter ifrån mig.
"I.. It's just medicine Niall."
"And How did you get it?"
"My doctor of course."
"You're lying!" Han visste, vad tjänade det till att ljuga mer.
"Tell me the truth for once."
"The nightmares, feel so real. They're getting whorse every time. I can't stand to lose another person I care about. I'm so scared Niall.. It's like I'm gasping for air, trying my hardest to stay above the surface and not drown."
"The nightmares are real to me too Liz. You're not the only one scared to lose someone. It's feel like I'm losing you more and more for every day, it's like I don't know you anymore.." Jag började väckas från min förnekelse. Känslan av att världen svek mig, men jag började inse att det varit jag som svikit alla omkring mig. Vem var jag?
"Oh my god.. I'm so sorry Niall.. What have I done.." Jag sjönk ner på golvet och begravde mitt ansikte i händerna. Varför var jag så misslyckad? Niall älskade mig villkorslöst och jag besvarade det med att ljuga för honom, jag hade ljugit för mig själv.
"You're not in this alone.. I know you're scared, I know your life hasn't been easy. But you have to let me in. Stop pushing everyone away, stop pushing yourself away." Niall satt på knä bredvid mig och tog min hand.
"I'm afraid.."
"Good, embrace that feeling. Don't push it away, it only get's worse if you do."
"How can you still look at me, talk to me, touch me, after all i've done.. All the lies?"
"You're just a lost soul, screaming for help. You forgive people you love, no matter what.. I can hate you, despise you, judge you, or I can be acceptance, forgiving and supporting, because all you did was a mistake. I've Done mistakes too, everyone does. It's How you're dealing with the consequences that matters in the end." Jag kastade mig i Nialls famn och drog in hans lukt som jag varit utan allt för länge.
"I love you so much Niall."
"I Love you too my princess."