Just a summer love - Niall Horan fanfic

You're beautiful, even when you're crying

Jag vaknade av att det knackade på dörren. Men jag hade ingen ork för att kliva upp och öppna. Jag låg kvar i sängen invirad i ett täcke och snyftade. Jag hade somnat av utmattning gråtandes, och nu vaknade jag gråtandes, och utvilad, kunde jag inte påstå att jag kände mig,. Någon öppnade försiktigt dörren och gick fram och satte sig bredvid mig på sängen.

"Liz, How are you feeling? I talked with Niall, and he said.." Jag avbröt Harry med min tårfyllda knappt hörbara röst.

"Are you going to yell at me like Niall, please go.." Harry la en hand på min axel.

"No..not at all. I just want to no how you're feeling."

"Torn"

"Niall doesn't mean to do you upset."

"But I did upset him."

"He will get over it."

"Get over it? I don't want him to get over it, I want him to understand it. Understand why I'm doing this."

"He just love you, and he doesn't get why you're putting yourself in a situation where you might end up dying."

"We all die. It's not what I wish for as Niall seems to think. I want a life, I want to marry him, get a family."

"You can do all those things even if you're taking chemotherapy."

"Wrong. I can't keep the baby. I have to do an abortion, spending the next months, probably years at a hospital lying in a bed, having someone help me just to go to the bathroom and back to the bed because I haven't the strenght to stay on my own legs. I don't wanna live my life at a hospital. My mom did it, and me to. I know How depressing it is, and I don't want the last time of my life is going to be depressing for me, for Niallu, or anyone else."

"I see.."

"But if Niall doesn't support me in this. I'm going to take an abortion. And staying here would be meaningless, so I would probably go back to Sweden."

"Liz he do support you."

"Oh really?"

"Just don't the choise you're going to take."

"That's what I'm need him to."

"I can try talk to him."

"No.. Just leave him alone for a while. When he's angry you can't really argue with him." Jag satte mig upp i sängen och torkade bort spåret av tårarna. Harry tittade på mig.

"You're beautiful, even when you're crying. But that doesn't mean I want you to stay in this condition. What can I do to make you feel better?" Harry strök min hand.

"I don't know Harry. I just wanna lay in my bed and cry. I haven't got energy for anything else."

"When was the last time you ate?" Jag kunde inte svara på det för jag visste inte när sista gången jag åt varit. Hur länge hade jag legat i sängen? Följden av några sekunders tystnad fick Harry att ställa sig upp.

"I'll go get some Tea for you." Harry lämnade rummet och jag skulle just krypa ner under täcket och försöka fly från livet då jag Fick syn på buketten med rosor. Den hade vissnat och såg nu inte lika vacker och levande ut som den gjort då Niall gett mig den. Tekniskt sett hade han aldrig gett mig den, men vad spelade det för någon roll, egentligen? Jag hade bråkat med Niall, och jag visste inte om vi skulle bli sams den här gången. Så sen där dumma vissnade buketten spelade ingen roll längre. För mitt liv var inte bara bokstavligen talat på väg att ta slut, det kändes som att det tagit slut. För mitt hjärta slog inte längre för att leva, utan bara för att överleva. Det var som att mitt riktiga hjärta slutat slå och det som slog nu var bara en reservtank, och förr eller senare skulle den ta slut. Harry steg in i rummet bärandes på en bricka.

"I made som sandwiches too." Han ställde ner brickan på bordet och hällde upp en kopp te.

"Milk?"

"Yes please"

"Sugar?"

"No" han räckte fram tekoppen och jag tog tacksamt emot den.

"Here, take a sandwich too."

"No I'm not hungry."

"If you can't eat for yourself at least do it for the baby." Harry höll envist fram smörgåsen och tillslut tog jag emot den.

"Feeling better?"

"Not really"

"I have to go, on a television interview. But i'll be back in a few hours. You'll be alright?"

"Yeah" Harry gav mig en puss på kinden och gick sedan iväg. Jag drack upp resten av mitt te och la mig sedan ner under täcket. Mitt liv var över. Jag hade bara hoppats på att Niall skulle vilja spendera den sista tiden med mig men fick istället det här. Ett mörkt rum invirad i ett täcke gråtandes. Tanken slog mig, att jag skulle göra slut på lidandet här och nu, men något höll mig tillbaka och jag lät istället ångesten dränkas av tårar. Den här gången somnade jag inte. Jag låg bara i sängen och stirrade in i väggen och väntade på att Harry skulle återvända.

Hans röst verkade ha en lugnande verkan på mig och än fast jag låg ner, slog min puls fort av panikattacken som hela tiden var på väg att bryta lös. Han fick mig inte att må bättre, men när jag var med honom, vart det åtminstone inte sämre. En klump av skuld fyllde min mage. Jag hade inte Kunnat ge Harry de enda han egentligen ville ha av mig, men trots det behandlade han mig alltid med respekt. Han verkade acceptera och förstå mig som ingen annan, inte ens Niall gjorde. Jag hade inte känt han länge, men av den tiden jag spenderat med honom har jag sett vilken otroligt omtänksam människa han är, och den framtida tjej som lyckas fånga hans hjärta skulle verkligen bli lycklig med honom. Jag önskade Niall kunde vara lika förstående som Harry, men jag hade insett att det inte var så enkelt. Livet var allt annat än enkelt.