Det hade varit enklare att leva i förnekelse. Jag kan inte komma ifrån den sanningen. Vägra se allt, allt som händer runtomkring mig. Men föds man med en gåva, oavsett vad, och avvisar den vad är då meningen med den gåvan?
Jag kan känna känslorna av det som varit. Jag kan se samband ingen annan ser. Tid är en valuta lika självklart som pengar på banken. Världen är ett kaotiskt pussel som jag kan lägga. Det känns på många sätt självklart men samtidigt obegripligt. I ett beckmörkt rum kan jag fortfarande följa ljuset. Ljuset förföljer alltid mitt synfält.
Om jag berättade att allt man lär sig i skolan är sant vad tänker ni då? Kanske att jag har en ovanlig syn på världen för att vara 19 år då det sista tonåret ska präglar av motstridande av den uttalade tron på utbildning. För det är precis det jag är, ovanlig. Mer ovanlig än någon annan är för er att avgöra.