Lukten av järn var stark. Jag tror att det var just den lukten som väckte mig, eller så var det inte så varsamma skakande av mannen som gjorde det. Vilket som så öppnade jag ögonen och tog sakta in min omgivning. En eld sprakade vid min sida och träden sträckte sig högt upp mot en stjärnklar himmel. Men det var inte stjärnorna som min blick fastnade på utan mannen som med torkat blod kring sin min stirrade på mig i öppen fasa.
"Du är vaken! Äntligen" Suckade han och backade undan när jag satte mig upp.
"Vad hände?" Frågade jag och masserade en öm punkt i huvudet, förmodligen en ula från fallet när jag svimmade. "Vem är du? och vad gjorde du med det där djuret?"
Han såg bort från mig med en skamsen min i ansiktet.
"Ehm... det var inte tänkt att du skulle se det där." Svarade han nervöst och kliade sig runt munnen.
"Svara istället, vem är du?"
"Jag är Loki, jag bor tillsammans med asarna." Svarade han till sist och såg på mig. Hans ögon var knallröda och lyste nästan i mörkret mot mig.
"Men vargarna dricker inte blod?" Det var mer en tanke men istället för att bara tänka det så kom det ut som en fråga istället.
"Nej." Var allt svar han gav.
"Så vad är du?"
Jag vågade nästan inte fråga, min hjärna hade redan en svag uppfattningen om vad exakt Loki va och det var ingenting positivt över det. Snarare tvärtom.
"Jag är vampyr." Viskade han och såg återigen bort, som om hans sanna natur på nåt sätt var hans egen uppfattningen av skam. Men hans reaktion till trots så gav hans svar mig kalla kårar.
"Vampyr" stammade jag fram och backade långsamt undan ifrån honom.
"Du behöver inte vara rädd för mig Freja" sa han och satte sig ner vid elden, fortfarande utan att se på mig. "jag vill dig inget illa."
"Men du är vampyr" stammade jag åter ur mig innan jag insåg vad han hade sagt. "Hur vet du vem jag är?"
Han lyfte blicken och såg på mig, sorg skrivet i hela hans ansikte.
"Jag vet vilka alla är, Oden lät mig inte leva bland er men han lät mig åtminstone få veta vem alla va. Jag har sett dig ibland på stats mötet tillsammans med din bror och mor. Du ser alltid så blyg ut."
"Så du har varit där, på våra möten? Hur? Vårt säkerhetsfolk skulle aldrig ha släppt igenom dig."
Han log ett glädjelöst leende och vände åter uppmärksamheten till elden.
"Jag är inte enbart vampyr Freja, jag är alv också."
Hans röst skar sig mot slutet och jag kände hur hjärtat drog ihop sig i mitt bröst. Han såg så ledsen ut, igenkänningsfaktorn var stor när jag såg honom krypa ihop. Så jag gjorde det jag önskade att någon annan hade gjort för mig. Jag satte mig ner bredvid honom. Blicken han gav mig var fylld av förvåning och en aning lättnad.
"Hur kommer det sig att en halv vampyr/ halv alv bor hos asarna som är varulvar?"
Jag ryckte på axlarna och var tyst en kort stund innan han svarade med en röst så full av sorg att de brände i mig.
"Min far är vampyr och min mor, min underbara oskuldsfulla mor, var alv. För honom var det bara en lek med ödet men för henne var det kärlek. Resultatet sitter framför dig. Alvernas högsta råd ville döda mig men asarna fann ingen anledning. De sa att bara för att något var annorlunda så betyder inte det att det behöver vara av ondo. Så Oden adopterade mig."
"Adopterade? Vad hände med din mamma?"
Han såg på mig och jag kunde se tårar blänka i ljuset från elden.
"När hon insåg att min far inte längre ville ha henne så fann hon inget att leva för och när alvernas högsta råd bannlyste henne efter att ha fött mig så valde hon att ta sitt liv. Hon var 16 år gammal."
Allt inom mig skrek åt mig att sträcka fram en arm och lägga om honom men inget i hans framträdande tydde på att han ville ha närhet. Istället valde jag att bara sitta där och i tystnad ge honom stöd.
"Jag är ledsen Loki" sa jag och tog hans hand i alla fall. "Det låter som att du har haft ett tufft liv. Men jag undrar ändå, varför har jag aldrig sett dig tidigare?"
Han skrattade till helt utan glädje i rösten.
"Om folk sett mig, hur skulle det kunna undgå någon vad jag är för något. Speciellt när alverna ständigt är oroade över isjättarna. Oden fann den säkrast för alla att låta mig bo i deras del enbart. För allas säkerhet"
"Så svaret då blev att utesluta dig från allt?" Hur kunde du ändra ditt utseende och komma in på mötena, jag menar, klarar du det, varför klarade du inte att komma till skolan?"
"Linser" sa han. "jag använde linser. Men alverna har förbjudit mig från att delta i skolan. Dom tror fortfarande att jag är någon sorts risk."
Han tystnade och suckade. Med en pinne rörde han om i elden och den sprakande elden hade en lugnande effekt på mig.
"Freja" sa Loki och mötte min blick. "Jag glömde nästan. Hur kom du hit? Vad gör du i skogen såhär dags?"
Jag rodnade och såg bort, väl medveten om hur min förklaring skulle låta. "Jag och mamma bråkade och jag rymde till skogs" är ju inte den mest vuxna förklaringen och jag kände mig mer om en trettonåringen än den snart vuxna individ jag var.
"Ehm... alltså. Jag och mamma hade en liten konflikt" Började jag säga medans färgen steg ytterligare i mitt ansikte.
"Brukar du ofta fly till skogen när du och mamsen bråkar?" Frågade han och log skämtsamt vilket bara ökade på min rodnad.
"Eh... alltså... nej. Hon ville gifta bort min bror till en ase för att bevara vapenvilan och försäkra sig om en fortsatt allians. Och hon förbjöd mig från att träffa Tor."
Allt kom ut i en andning och det sista kom ut nästan som en viskning. En lätt bris svepte över oss samtidigt som tystnaden började bli obehaglig.
"Varför vill du träffa Tor?" Hans röst var avlägsen och jag fick en känsla av att han skyllde dig från mig i samma stund som Tors namn kom på tal.
Jadu en mycket bra fråga, tänkte jag tyst för mig själv. jag visste inte ens om jag ville det.
"Det handlar inte så mycket om att träffa just honom, hon ville inte lyssna på mig när jag försökte berätta hur allt låg till. Sen är hon en hycklare som påstår att vi ska ha en allians med vi får inte umgås med dem. Jag tappade det helt enkelt."
Han tog min hand i sin och jag såg förvånat upp på honom.
"Föräldrar vet inte alltid bäst" sa han och log. Hans röda ögon glimmade i skenet från elden och för en sekund så såg de ut att brinna. "Ta det från någon som vet. Och Tor är en bra kille, bara så du vet. Han kunde ha behandlat mig illa men han har accepterat mig som en bror. Balder å andra sidan har ett glatt yttre men där under. Ja, det är en helt annan historia."
"Men jag vill inte lära känna Tor, det var han som tvingade ut mig. Jag gillar bara inte att bli tillagt vilka jag får och inte får träffa." Jag var medveten om att jag lät som en bortskämd tonåring men jag kunde inte hjälpa viljan att få förklara mig. Speciellt för honom.
Han flinade stort nu och hans vita tänder lyste i mörkret.
"Vill du veta något kul?" Frågade han.
"Vadå?" Undrade jag osäkert.
"Din mamma skulle gå i taket om hon visste att du var här med mig nu." Han började skratta och det tog inte lång tid för mig att falla in i skrattet. För han hade rätt. Morsan skulle gå i bitar om hon visste vart jag var och med vem. Plötsligt kändes det med ens lättare att andas, trost skrattattackerna som svepte genom oss. De kändes som att jag just denna kväll fått en vän och någonting sa mig att även han kände så.
En bit bort, inne bland skuggorna stod en figur och såg dem skratta tillsammans. Hans händer drog ihop sig krampaktigt och han kände ett sting av avundsjuka forsa genom honom vid åsynen av paret. Hon var så vacker när hon log, hennes svarta hår dansade i skenet från elden och till och med från det avståndet han stod kunde han se hennes kinder, röda från både skratt och samtal.
Avundsjukan ville inte ge vika och han fick kämpa för att vända sig om för att gå. Egentligen skulle han hämtat Loki, fört honom hem igen men han skulle inte klara av att se dem tillsammans. Se hennes skrattande ögon dunklas när han kom in i hennes synfält. Vad det var med henne som gjorde honom så besatt visste han inte. Allt han visste var att det leendet var något han drömde om, framförallt om att det skulle riktas mot honom. Blodet pumpade i kroppen på honom och han såg nästan rött av ilska när bilden av dem åter hemsökte hans näthinna. Han måste bli av med henne. Han måste radera henne ut sitt sinne på nåt sätt. Frågan är bara hur?
Hallå, hallå. And in enters Loki. Vad tyckte ni om honom? Själv ser jag fram mot att få lära känna honom mer, han är både mytologisk och comicbookisk en av de mest intressanta figurerna och det ska bli riktigt skoj att få lära känna honom lite bättre.
Sen, vem tror ni är den mystiske figuren i slutet? Nån ni redan träffat eller någon helt ny? Time will tell.
Ha det nu bra så ses vi vid nästa uppdateringa.
Puss
Maria