As if my insides will explode,
cries come up my throat,
making me throw up
In my imagination, I fight with you,
make up with you and understand you
- BTS - Let me know
Jag ser på mig själv i spegeln, tar ett djupt andetag. Blundar. Andas ut.
"Hur mår du?" Jag hör Nialls röst från min telefon som jag har lagt på handfatet framför mig.
"Bra", säger jag och tar ett till andetag, precis som han sa åt mig att göra när han började samtalet.
"Seriöst?"
"Japp." Jag ser upp på mig själv, försöker att känna något.
"Jag kommer att köra dig dit, så oroa inte dig över det."
"Okej." Tomhet. Om det är något jag känner så är det tomhet.
"Jag kommer tidigt på morgonen ... vi åker ju ganska tidigt."
"Ja." Jag möter min blick i spegeln. Ringarna under mina ögon är så mörka att det ser ut som att jag sovit med tre lager mascara som sedan smetats ut. Död är nog rätt ord att använda. Eller zombie kanske. Levande död. Det passar ju ganska bra på hur jag känner. Förutom tomhet då, alltså.
Niall suckar. Det hörs knappt, speciellt när lätet blandas med telefonens brus. Men jag vet att han gör det. Jag skulle inte ens behöva höra det för att förstå att han öppnade munnen för att låta en suck komma ut. "Vill du sova hos mig ikväll?" Han säger det som en enkel fråga men jag vet att han redan är påväg att sätta sig i bilen för att köra till huset och hämta mig. Egentligen har jag inget val, han vågar inte lämna mig ensam längre.
"Visst." Jag svarar ändå, hör hur han sätter på motorn och kör ut från uppfarten och vet att om mindre än en halvtimma kommer han att vara här och om en knapp timma kommer jag sitta i hans soffa men jag kommer fortfarande inte att känna något. Niall vet om det. Han vet att jag kommer sitta tyst ända tills jag somnar och sedan kommer han inte väcka mig men jag kommer vakna av honom och då kommer jag att veta att om några minuter kommer jag att träffa Harry för första gången på flera månader.
Niall svarar inte på det, och jag vet att det är för han skäms över att han tar med mig på det här. Han tror att, även om det var en bra idé från början, kommer det göra allt värre än vad det redan är. Men det är för sent att ställa in och dessutom kämpade han som fan för att kunna ta med mig och då det skulle inte vara bra om han kom helt ensam. Dock har han ångrat sig, och han tror att jag inte vet det men jag är 100% säker på att om han skulle kunna gå tillbaka i tiden skulle han aldrig ha gått på det sista mötet när de accepterade att jag skulle följa med.
"Jag är utanför." Det tog tjugotre minuter och trettiosju sekunder för honom att säga den meningen. Det tar mig ytterligare sjuttio sekunder att känna mig tillräckligt redo för att öppna badrumsdörren och lämna den lilla trygghet jag har lyckats lära mig att känna där inne. Jag går ut ur huset, låser dörren och lägger inte på samtalet med Niall förens jag ser hans svarta bil på parkeringen. Mina ben rör sig dit, mina lungor tar ett andetag innan jag öppnar dörren och sätter mig bredvid den blonda killen inne i bilen.
Han andas ut, som att han hållit ett andetag i flera minuter. "Hej."
Jag pressar ihop mina läppar, sväljer det saliv som samlats i min mun och nickar innan jag svarar honom med ett kort "hej." Och då vet han att det är okej att köra. Han skulle nog kört ändå men hans samvete skulle inte klara av att bara köra, utan ett enda klartecken från mig. Han skulle kunna göra det för en månad sen. Det tog mig inte lång tid att förstå att det är jag som gett honom den jobbiga känslan att inte kunna göra något utan att jag säger att det är okej men samtidigt bryr jag mig inte tillräckligt mycket för att försöka göra något åt det. Tyvärr.
Den här gången räknar jag inte sekunder, men efter åtta låtar är jag hemma hos Niall och han går snabbt ut ur bilen för att låsa upp dörren till sitt hus. Jag är knappt kvar i hallen för att ens ta av mig skorna, en av dem följer efter och när jag äntligen får av mig den är jag nästan på soffan i vardagsrummet. Min blick vandrar direkt till den osynliga fläcken på den vita väggen, precis bredvid TVn som hänger på väggen. Där jag har stirrat alldeles för många gånger för mitt eget bästa.
"Jag väcker dig imorgon." Niall dyker upp framför fläcken, mina ögon når till hans navel och jag ser aldrig upp för att möta hans blick. Men jag nickar, vilket får honom att lämna vardagsrummet och gå till trappan. Han stannar på första steget dock, ser tillbaka på mig och för första gången sen vi kom hit vänder jag på huvudet för att se tillbaka på honom. "Du vet vart gästrummet är, det är nybäddat." Jag nickar och han vänder sig om för att gå upp igen, själv rör jag mig inte alls. Och jag vet att Niall vet det men igen, han måste vara snäll mot sitt samvete. Vi båda vet att jag inte kommer gå upp förens jag är trött, och enda gången jag blir trött är när jag gråtit så mycket att jag inte orkar hålla ögonen öppna och då finns det ju ingen mening med att resa mig upp för att gå till ett annat rum när jag lika gärna kan sova på stället jag redan sitter på.
Vid tre på morgonen händer det där. Direkt när Niall hade lämnat mig på nedervåningen hade det brustit, igen. Det här med att 'ha fått nog med all smärta' försvann lika fort som den hade kommit. Så fort jag blivit ensam igen hade all smärta kommit tillbaka och då mycket värre än innan. Det är fortfarande mycket värre och det verkar inte vela bli bättre heller. Inget får det att kännas lite enklare, jag har provat med allt jag vågar och ingenting, absolut inget, har fått det att kännas bättre. Vid det här laget har jag faktiskt ingen aning om vad som skulle få det att ändras. Kanske inget ... då får jag må såhär tills jag dör.
✄
Precis som jag hade väntat mig väcker inte Niall mig på morgonen men jag öppnar ögonen själv när jag hör hur ytterdörren öppnas och stängs och hur diverse väskor rullas ut genom den. I den stressen han är i nu förstår jag att han inte märker mig fören han kollar in i vardagsrummet och ser mig sitta upp.
"Du är vaken", konstaterar han och jag nickar som svar. "När somnade du?"
Jag rycker på axlarna och ser på honom i ett tag innan jag öppnar munnen. "Hur mycket är klockan?"
Jag ser på hur hans ansiktsuttryck ändras, märker att han hör på min röst vad som hände igår och han försöker att inte visa det men jag har lärt mig hur han fungerar vid det här laget och jag vet att den enda han är besviken på är sig själv och ingen annan. "Halv fem."
"När ska vi åka."
Han håller in ett andetag innan han andas ut genom munnen och ser på mig igen. "Nu."
Jag nickar och reser mig upp, går ut mot hallen för att sätta på mig mina skor. Niall tar ner en kofta från en krok och ger den till mig, jag tog inte på mig en jacka igår och det är antagligen mycket svalare nu än vad det var igårkväll.
Han håller upp dörren för mig, jag kliver ut och väntar på Niall som bara ska låsa innan vi går mot en stor svart bil som står på gatan utanför. Han svänger upp en av dörrarna till mig, och jag sätter mig i bilen som börjar köra mot flygplatsen som ska ta oss till Amerika.
Jag tar ett djupt andetag, kliver ut ur bilen och möts av flera biffiga killar som för oss in. Niall börjar direkt prata med de andra killarna som är här, och jag hälsar bara kort på dem. Jag fokuserar på lite andra saker än dem just nu. Min blick rör sig runt, alla är här förutom en, en som alla verkar vänta på. Och när jag ser nästa set med biffiga män klädda i svart gå genom dörren ser jag ner, och vågar jag inte se upp på den andra personen som också kommer genom den.
A̷u̷t̷h̷o̷r̷s̷n̷o̷t̷e̷
'Ello
Wazzupppppp
FÖRLÅT OM DETTA SUGER I DID MY BEST IALLAFALL
Här är jag
Efter 100 år
heh
Missed me?
(Är inte tillbaka än ok ni får inte glömma bort känslan okeoke?)
Nej men alla skämt åsido så har jag gjort detta kapitlet och har ett till på g, sen om det blir mer får vi se senare men detta är den lilla planen jag har nu iallafall XD
Och nuuuu ska yo gurl cykla till biblioteket innan det börjar regna och sedan städa huset ):
[om ni gillade det här kapitlet får ni gärna rösta och kommentera! ❤️]
xxZenderilla