Allt var välbekant, men ändå inte. Hon hade varit här många gånger i jobbet. Allt hade gått på rutin. Hon brukade skynda fram till planet, utan att bry sig om att ägna taxfreebutikerna en blick, inte heller några av människorna i hallen. Hon ville fjärma sig från allt och alla innan en resa, fokusera på det hon skulle göra. Sitt jobb.
Oftast var hon i sällskap med de andra flygvärdinnorna, eller kaptenen och styrmannen. För det mesta gick de alla i samlad tropp till flygplanet.
Den här gången såg hon andra flygplansbesättningar gå förbi, i sina nystrukna uniformer och välpolerade skor. Inte en hårslinga låg fel och leendeet satt som klistrat på alla. Samtidigt som Mischa önskade att hon var en av dem, var hon tacksam för att hon inte var det. Hon hade semester. Hon skulle till Singapore.
När hon tänkte på det krampade magen. Hon mindes mannen som hjälpt henne checka in. Hans gloria... Som om han redan var en ängel. Var det ett varsel? Hon hade kunnat dö i det ögonblick han hade berättat att han också skulle till Singapore.
Han kanske dog innan han gick på planet. Men sannolikheten var inte speciellt stor. Han hade sett kärnfrisk ut.
Mischa visste inte vad det var, men varningsklockorna började ringa inom henne. Hon hade flugit alltför länge, sett alla dessa nervösa människor, flygrädda, precis som hon var idag.
Mannen hade haft något i blicken, som om han stålsatte sig för något. Som om han hade fattat ett livsavgörande, oåterkalleligt beslut.
Var han en terrorist?
Hon gick och köpte sig en smoothie med mangosmak och satte sig så att hon hade överblick över de som passerade. En kvinna fångade hennes blick. Hon bar ett knyte i famnen. Det såg ut som ett spädbarn, men kunde lika gärna vara en bomb. Men då skulle kvinnan ha blivit stoppad i passkontrollen.
Kvinnan såg nervös ut och såg sig hela tiden om över axeln, som om hon var förföljd. Hon hade en sjaskig liten väska på en bagagekärra som hon ömsom knuffade, ömsom drog efter sig. Väskan såg inte tung ut, men det kanske den var, eftersom kvinnan hade sådan möda med att få den med sig.
Mischa granskade henne. Marinblå, strikt dräkt och sylvassa, höga klackar, som hon tydligen var van att balansera på. Kvinnan vinglade inte till en enda gång så länge hon var inom Mischas blickfång. Håret såg ut att ha blivit sprejat till en fast massa, inte ett hårstrå rörde sig när kvinnan gick förbi.
Hon såg ut att vara drygt 30. En affärskvinna på väg mellan möten i ett land till ett annat. Det enda som var udda var byltet i kvinnans famn. Inte reste man med ett litet barn som affärskvinna. Och var fanns den obligatoriska dokumentportföljen? Varför var barnet inlindat i en filt så man inte ens såg ansiktet.
Mischa hoppades innerligt att kvinnan inte skulle med hennes plan, för det var något oroväckande över henne. Mischa reste sig upp och började följa efter kvinnan.
22 januari 2017
Ovan ser du en av mina arbetsplatser. Faktiskt favoritplatsen. Här sitter jag omgiven av citronträd, clementinträd, trumpetblommor, passionsblommor och många andra blommande växter. Här ligger hundarna vid mina fötter, kommer och puffar på mig ibland och talar om att det är dags att ta en paus. Trevligt sällskap.
Nästa söndag kommer ett nytt avsnitt ur berättelsen Resa i tiden.
Ha det så bra.
Kram Kim
www.kimselius.se http://kim-m-kimselius.blogspot.se/