Kapitel 6
Åh, varför var jag tvungen att minnas moster Anjas ord nu, tänkte Mischa. När de uttalats hade hon inte tänkt så mycket på dem, eftersom mostern aldrig tyckt om att flyga. Mischa hade bara avfärdat dem som ännu en förmaning.
Mischa var helt uppslukad av sina egna tankar och sprang rakt in i en man som också var på väg in i hallen. Hon bara mumlade Förlåt, förlåt och skyndade vidare, medan hon såg sig omkring. Rädslan vid minnet av mosterns ord, tillsammans med lappen hon hade fått fick henne att bli osäker.
Mischa fick en känsla av att moster Anja hade kommit tillbaka till henne efter döden, bara för att ge henne det budskapet. Som om mostern i dödsögonblicket hade fått en skymt av Mischas framtid. Var det ett varsel moster Anja hade framfört?
Benen blev plötsligt så slaka att Mischa var tvungen att ta stöd av incheckningsmaskinen.
Vad var det egentligen som hände? Skulle hon ställa in resan?
"Är allt okej?"
Mischa kände en hand fatta tag om hennes armbåge och stödja henne. Hon såg upp på mannen och log. Han såg så lycklig ut. Det svarta håret glänste och ögonen strålade. Det var nästan som om mannen bar en gloria runt huvudet. Ett förebud om död.
Tanken skrämde henne. Hon tänkte på filmerna hon hade sett om hur folk tecken överallt innan katastrofen hände. Hon hade tyckt att de var löjliga. Nu var hon själv en sådan person.
Nej, nu får jag skärpa mig. Det här är bara en ung trevlig man och han har ingenting med min resa att göra. Han bara råkar passera på väg till sin egen flight.
"Behöver du hjälp att checka in?" fortsatte mannen när Mischa inte svarade utan bara stirrade på honom.
Hon harklade sig, svårt att få fram orden. Det var som en klump i halsen och hon kände sig gråtfärdig, helt utan anledning. Förmodligen berodde allt det här på att hon var utarbetad. Men så var det brevet som hade kommit på morgonen.
Mannen sträckte sig fram efter Mischas biljett och tog ifrån henne den. Hon protesterade inte, eftersom rösten inte bar henne. Istället granskade hon mannen. Han kunde vara i trettioårsåldern, ledigt klädd i t-shirt under den blårandiga skjortan. Över axeln låg skinnjackan, som om den var för varm för att ha på sig inne i terminalen, men för tung för att bära över armen. Han hade endast en liten kabinväska, likt hennes egen. Kanske han också jobbat på flyget?
Nå, hon skulle inte ställa en enda fråga, för de skulle aldrig mer ses igen. Ville han hjälpa henne fick han väl göra det. Av någon anledning litade hon på honom. Kanske var det de glittrande, glädjefyllda ögonen. Eller så var det den återhållna glädjen som skymtade i mannens rörelser.
Den främmande mannen tryckte igång incheckningsmaskinen och såg ned på Mischas biljett, medan han gav ifrån sig en kraftig nysning.
"Åh, jag ser att du också ska till Singapore", sa mannen och Mischa kände det som om hon skulle gå sönder.
18 december 2016
Jag höll mitt löfte om att få iväg ett kapitel en vecka senare. Nästa gång kommer kapitlet mitt i julhelgerna. Hoppas du har tid att läsa ändå.
Fotot ovan har jag tagit för att få lite julstämning. Tyvärr ingen snö kvar. Den försvann idag när det blev plusgrader.
Vi hörs snart igen!
Kram Kim :-)