Det kändes som hjärtat skulle brista när Mischa såg hur ledsen Trasselsudden var över att bli lämnad. När hon hörde hundens ylande skar det i henne och hon ville ropa åt taxichauffören att stanna, att vända tillbaka, att hon inte skulle resa.
Trasselsudden hade verkat mer orolig än normalt. Aldrig tidigare hade hon ylat när hon lämnat henne. Hunden älskade att vara hos mormor. Där fick hon alltid extra mycket godsaker, eftersom mormor tyckte synd om Trasselsudden och i viss mån också om sin dotter, Mischa.
Jag måste sluta kalla mamma för mormor, tänkte Mischa. Det är inte Trasselsuddens mormor. Det är bara en hund och hundar har inga mormödrar, inga mänskliga sådan i alla fall.
Tårarna kunde inte sluta rinna. Mischa var glad för den vattenfasta mascaran. Utan den hade hon varit randig som en zebra när hon klev ur taxin på Arlanda flygplats. Tänk vad flygplatsen hade förändrats sedan hon blev flygvärdinna. Förr hade allt varit öppet och man hade kunnat gå omkring på flygplatsen precis som man ville. Nu var allt stängt, med kontroller överallt. Dessutom hade det tillkommit ännu en landningsbana, något som hade förändrat den vackra omgivningen. Borta var den vackra sjö där hon brukade stanna till och bada efter jobbet. Nu fanns här bara vägar och parkeringsplatser. Kanske ett nödvändigt ont, men det kändes sorgligt när människan gjorde så stora ingrepp i naturen.
Benen skakade på Mischa när hon klev ur taxin. Hon lyckades få fram ett leende och drog upp en extra sedel, trots att hon redan hade betalt med kort. Chaufförens surmulna ansikte sken upp. Han slet åt sig hundralappen som om han var rädd att hon skulle ångra sig. Sedan gick han och hämtade hennes väska i bagageutrymmet utan att gruffa. Men han sa inga vänliga ord heller.
Taxin for iväg. Mischa stod kvar och såg efter den. Trots den tidiga timman var det mycket folk i avgångshallen. Charterplanen gick tidigt, även de plan som skulle till andra sidan jorden. Hon ville vinka till sig en taxibil och åka hem. Den gnagande oroskänslan ville inte ge vika. Men hon stålsatte sig och lyckades pressa fram ett leende, det vanliga flygvärdinneleendet, trots att hon inte var i tjänst. Hon skulle resa på semester, till Singapore.
Hon älskade Singapore. Det var en grön stad, en ren stad med människor som alltid hade ett leende på läpparna och var hjälpsamma. De verkade ha tid för varandra, inte som i New York, där folk nästan sprang ned varandra utan att kasta en enda blick på den person de knuffat till.
Semestern var välförtjänt. Hon hade arbetat många extrapass efter att Andreas lämnat dem. Allt för att lyckas behålla lägenheten på Östermalm. Den stora taklägenheten hon hade ärvt av sin barnlösa moster som dött alldeles för tidigt i cancer. Lägenheten kostade mer än vad hon egentligen hade råd med, men hon tänkte inte släppa den ifrån sig. Centralt belägen, nära till Djurgårdens grönska, hon kunde promenera med Trasselsudden i timmar ute på Djurgården, gå förbi Wasamuseet, Gröna Lund, Hasselbacken, ta en fika vid vattnet.
Lägenheten var hennes oas och hon önskade att hon aldrig hade släppt in Andreas i den. Kunde det vara han som hade lagt lappen i brevlådan?
Mischa tuggade på läppen medan hon gick in genom dörrarna till ankomsthallen.
Hon tänkte på moster Anja. Hur tapper hon hade varit in i det sista. Det hade gått alldeles för fort från det hon hade fått cancerbeskedet. Två månader. Under den tiden hade moster Anja hunnit ordna med både testamente och begravning, trots att hon var svårt sjuk i bukspottscancer.
Moster Anja. Micha hade egentligen aldrig tänkt på henne som moster eftersom de nästan var jämnåriga. Ja, det skiljde tolv år, men i hennes ålder var det nästan jämnårigt. Anja hade bara varit fyrtiosex när hon dog, efter att ha varit änka i två år, sedan hennes man omkommit i en flygolycka med sitt privatplan.
Flygolycka, tänkte Mischa och rös till. Hon skakade av sig tankarna och fokuserade på omgivningen. Hon ville inte tänka på olyckor i samband med flygning. Inte nu, inte idag när den där obehagliga känslan inte ville släppa taget om henne.
I samma sekund kom minnet, det som hon hade försökt trycka undan. Det sista ögonblicket med moster Anja.
Mamma hade gått för att ta en kopp kaffe, pappa hade åkt till arbetet. Hon hade varit ensam med Anja. Den bleka kvinnan, med pergamenttunn hy, nästan genomskinlig. Huden hade stramat runt kindknotorna. Andningen hade varit ytlig och lätt, knappt skönjbar. Det hade fått mamma att utbrista "Jag klarar inte det här", sedan hade hon gått sin väg.
Mischa hade suttit med mosterns hand i sin. När hon tryckte fick hon inget gensvar. Handen låg bara slapp och sval. Anja hade andats ut i en lång utandning. Därefter hade bröstet slutat höja sig.
Nu är det slut, hon är död, hade Mischa tänkt. Tårarna hade vällt ut och runnit nedför kinderna.
Då hade Anja öppnat ögonen och sett rakt in i hennes. Blicken hade varit klar. Det var som om den gamla vanliga mostern såg på henne. När hon därefter öppnade munnen och talade var rösten stark. Inte alls svag och knappt hörbar som tidigare.
"Du måste sluta flyga! Annars blir det din död!" Därefter slöts ögonen och mostern var borta för alltid.
Hej!
Tyckte du om den här berättelsen? Har du läst min berättelse Mördande foto här på Wattpad? Upptäckte just att den hade över 32.000 läsningar. Wow! Hoppas självklart att även Resa utan slut ska bli lika populär. Mördande foto finns nu som riktig pappersbok också. Tanken är att den här berättelsen också ska komma ut som bok.
På bilden ser du mig i min skrivarstuga. Dit drar jag mig tillbaka för att skriva intensivt när jag är i slutet på någon av mina böcker. Vet du att jag i år, 2016, har skrivit 40 böcker. Här kan du läsa allt om dem http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html
Hör gärna av dig och berätta vad du tycker om den här berättelsen. Jag fortsätter skriva, är snart tillbaka med ett nytt kapitel.
Kram Kim :-)