Clarissa vaknade med ett leende på läpparna till solen som sken in genom fönstret i mina sovkammare och jag öppnade ögonen. Hon satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Idag var det bara två dagar kvar till hennes födelsedag och hon och hennes bror Hercules skulle äntligen genomföra deras plan. Att rymma hemifrån och söka efter deras mamma. I alla år hade de vägrat att ge upp vår tro på att vår mor fortfarande lever. Även efter att deras mor blivit dödförklarad. Det var bara så mycket med hennes försvinnande som inte stämmer och Clarissa var desperat att ta reda på sanningen. Det spelade ingen roll hur och vad hennes far skulle komma att tycka om det. Han skulle inte kunna stoppa henne längre. Hon hade förberett sig för det här i flera år och hon skulle börja på AG8 akademin om bara några månader. Dessutom så var hon redan en naturbegåvning med pilbåge.
"Clarissa, det är dags för frukost!", hörde hon sin bror Hercules ropa och han knackade på dörren till sin systers sovkammare. "Jag kommer!", ropade Clarissa tillbaka. Men Hercules svarade inte.
Hon suckade och gick fram till sina kläder som låg på stolen och började att klä på sig. Hon visste att allt hon behöver göra var ta sig igenom den här dagen och sedan ikväll efter att hennes far åkt iväg på sin middag, skulle hon och Hercules rymma hemifrån och påbörja deras uppdrag att hitta deras mamma.
Clarissa kom ut ur hennes sovkammare och Hercules gav mig en blick. "Vad?", frågade hon och stängde dörren. Hercules ryckte på axlarna och han log mot henne. Clarissa visste att han bara var ute efter att reta upp henne. Han gav henne alltid den blicken när han tvivlade på henne eller bara ville retas med henne. "Du vet att det här är en galen plan", sa han. Carissa ryckte på axlarna igen. "Och?", frågade hon. "Vad spelar det för roll? Vi vill ju hitta vår mor, eller hur?" Hercules suckade. Hon visste mycket väl om hur mycket hennes bror ogillade tanken på att gå bakom ryggen på deras far. Han ville stanna lojal till honom och vår familj. Men han visste också att om han gör det, så skulle de aldrig få reda på sanningen om vad som verkligen hände deras mor. "Ska vi gå?" frågade Clarissa. Hercules nickade. "Okej", sa han. "Damerna först." Och vi gick iväg nerför korridoren.
Coriolanus satt inne på sitt kontor och bläddrade igenom gamla brev från Achilles Marok när hans blick landade på ett av breven han fått från Daemon Salazar. Daemon hade nu varit kung över Marcia i arton år, men det Marcia hade under den senaste tiden börjat lida från attacker från demoner och deras far pratade inte om det. Som om han inte talade med dem om andra viktiga saker heller eller om sina egna känslor. Det gjorde det väldigt svårt för oss. Speciellt för Clarissas lillasyster Elizabeth som endast hade varit två år när deras mor försvann och tre år när hon blivit dödförklarad. Och nu var Elizabeth tio år gammal och hon frågar fortfarande Coriolanus efter hennes mamma ibland.
Coriolanus suckade och öppnade brevet från Daemon Salazar och läste det. Han strök sig själv över ansiktet och tog sin mobil som låg och vibrerade på skrivbordet. Han tryckte på ikonen för att svara och lade mobilen mot örat. "Coriolanus Serrano", sa han i mobilen. Han suckade och nickade. "Tack", sa han. "Vi ses ikväll." Han ställde sig upp och gick fram mot dörren. Han öppnade dörren. Clarissa vände sig om och lutade sin rygg mot väggen. Men han hade redan sett henne. "Typiskt" tänkte hon. "Clarissa?" Hennes far öppnade dörren och han såg på henne. "Vad gör du?", frågade han misstänksamt. Clarissa svalde hårt och vände sig mot honom. "Ingenting, Far", svarade hon. Men hon kunde se på hans blick att han visste att hon ljög. Men Coriolanus bara skakade bara på huvudet och suckade. "Snälla, Clarissa", sa han. "Gå och ät din frukost", fortsatte han. "Jag har saker att göra." Med dem orden lämnade han henne utanför hans kontor och Clarissa stod kvar och väntade tills sin far hade gått. Hon vände sig sedan om och lade handen på dörrhandtaget. Hon tryckte ner handtaget och smög in på kontoret.
Hon stängde dörren försiktigt bakom henne och gick fram till sin fars skrivbord. Hon bläddrade lite genom papperna som låg på skrivbordet och tittade bland hennes fars brev. Det måste finnas någonting härinne som tillhörde hennes mamma. Clarissa öppnade utdrags lådorna och fick då syn på en mapp och en låda som låg i den. Clarissa plockade upp mappen och lådan. G.C.A.M. stod det på lådan. Clarissa kände igen initialerna som hennes mors födelsenamn. Guinevere Cynthia Anneliese Marok. Det här skrinet hade tillhört hennes mor. Det verkade som hennes far höll mer hemligheter än han avslöjade. Clarissa ställde det bruna skrinet på skrivbordet och lade handen ovanpå för att lyfta på locket. Men skrinet gick inte att öppna. Till hennes förvåning var skrinet låst. Clarissa höjde handen till bakhuvudet och tog hårspännet som satt i tofsen runt hennes fläta. Hon pillade sedan upp låset och öppnade lådan. I lådan låg några av hennes mors värdesaker. Bland annat halsbandet som hennes far hade gett hennes mor innan hans tillkännagivande som premiärminister. Varför skulle ha lämnat halsbandet? Clarissa visste hur mycket hennes mor tyckte om halsbandet. Kanske visste hennes far mer om hennes mors försvinnande än han berättade. "Clary!" Clarissa skyndade att lägga tillbaka halsbandet och skrinet i skrivbordslådan när hon hörde sin brors röst. "Clarissa, far har redan åkt", fortsatte Hercules. "Vi kan göra oss redo och börja packa." Clarissa gick fram till dörren och Hercules öppnade dörren till kontoret. Han tittade misstänksamt på henne. "Är du okej?", frågade han. "Hittade du något?" Clarissa suckade djupt. "Hercules", sa hon lugnt. "Bli inte arg nu, men jag tror faktiskt att far vet någonting om mamma." Hercules nickade. "Bevis?", frågade han. Clarissa suckade. "Pappa bevarar mors Salazariska safirhalsband i en låda i hans skrivbord", svarade hon. "Mor hade alltid på sig halsbandet sedan hon fick det." Hercules nickade. "Varför skulle hon lämna det?" frågade Clarissa. Hercules ryckte på axlarna och skakade på huvudet. "Kanske hon inte ville ta med det", föreslog han. "Clary, du tror väl på allvar inte att far kan ha något med mors försvinnande att göra?" Clarissa ryckte på axlarna. "Jag vet inte", sa hon. "Men jag tänker inte vänta längre, vi ger oss av ikväll!" Och hon gick iväg genom korridoren. Hercules suckade och skakade på huvudet. Så det var såhär han skulle spendera de sista veckorna av sommarlovet innan han började sista året. "Änglar, rädda mig", tänkte han och följde sedan efter sin syster.
Kvällen hade kommit och Clarissa stod framför spegeln i hennes sovkammare och klädde på sig sin agent dräkt. Hon satte på sig sitt Salazariska safirhalsband och gömde det under sin skinnjacka. Hon tog sedan sin pilbåge och koger, och en mindre väska. I hennes väska hade hon packat ner sin dagbok, en kniv, några extra pilar och en sovsäck. Hon hoppades bara att Hercules hade kommit ihåg allting som han skulle ta med sig. Hon satte på sig ett par svarta boots och lämnade sedan sin sovkammare.
Clarissa smög nerför korridoren och förbi sina föräldrars sovkammare. Hon öppnade dörren lite till sina föräldrars sovrum. Det var mitt i natten och Clarissa misstänkte att hennes far bara hade kommit hem för runt två timmar sedan. Hon stängde till dörren och gick vidare nerför korridoren, vidare ner i hallen där Hercules väntade på henne. "Du är galen", sa han. "Jag följer med dig, men på ett villkor." Clarissa suckade och nickade. "Vad?", frågade hon. "Om vi fortfarande inte har hittat några spår innan veckan innan skolan börjar, så återvänder vi hem", sa han. "Iallafall jag gör det." Clarissa nickade. "Jag kan inte missa mitt sista år på AG8 akademin", klargjorde Hercules. Clarissa nickade igen. Och hon själv kunde inte heller bli sen till sitt första år på akademin. "Okej", sa han. "Överens." Hercules nickade. "Då går vi", sa hon. "Innan far vaknar eller värre, någon av våra syskon." Och han öppnade dörren. "Damerna först", sa han. Clarissa log och de lämnade herrgården.
De gick genom den tomma staden. Clarissa följde kartan till barriären på sin mobil. Deras mor hade gett sig av norr med Nordflocken och norr betyder i det här fallet Marcia. Upp mot bergen. Hon tittade upp från kartan. "Den här vägen", sa hon och lade ifrån sig mobilen i hennes jackficka. Hercules suckade. "Det är barriären", sa han. "Men varför Smaragd Bergen?" Han tittade tveksam på henne. Clarissa vände sig om och såg på sin bror. "Det är den snabbaste vägen till Nordbergen", svarade hon. "Och jag trodde att AG8s bästa student skulle vara modig." Och hon gick fram till barriären och gick igenom den. Hercules suckade. "Det är jag!", sa han och korsade barriären. Han tittade på henne och Clarissa gick in i passagen genom berget. "Kom igen nu!", sa hon. Hercules sprang fram till henne. "Vad letar vi ens efter?", frågade han. "Spår efter mamma eller Nordflocken!", svarade Clarissa. Hercules suckade och de följde den raka vägen genom passagen.
De hade gått i några timmar när morgonen långsamt började att resa sig över Marcia och Hercules stannade upp. "Vi borde stanna upp och äta något", sa han. "Och vila." Clarissa suckade, men nickade. "Du har rätt", sa hon. "Jag börjar bli hungrig." Och de tog av sig sina väskor och tog fram sina väskor. Det var varmt, så de behövde ingen lägereld. Clarissa lade ut sin sovsäck och kastade ett äpple till Hercules som precis hade satt sig ner. "Vad tror du att far kommer att göra när han upptäcker att vi är borta?", frågade Hercules. Clarissa ryckte på axlarna. "Säkert skicka ut sina män efter oss", svarade hon. Hercules nickade och log. "Du har nog rätt", sa han och tog en tugga av sitt äpple. Clarissa drack lite ur sin vattenflaska innan hon stoppade ner den i väskan igen. "Du borde sjunga något", sa Hercules plötsligt. Clarissa ryckte på axlarna. "Så hela bergen kan höra min vackra sångröst?", frågade hon. Hercules log retsamt och Clarissa suckade. "Okej", sa hon och började sjunga;
Are you, are you, coming to the shores?
Where they saw a prince
Clash into the mountains of the sea
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the shores of Marcia
Are you, are you, coming to the barrier?
Where a hero called out for his parabatai
And cousin to flee
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the border of the barrier
Are you, are you, coming to the barrier?
Where I told you to go
So we'd both could be alone and free
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the border of the barrier
Are you, are you, coming to the barrier?
Wear a necklace with a sapphire
Side by side we'll stand together
By the shores of Yarmont
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the border of the barrier
Are you, are you, coming to the barrier?
Where I told you to go
So we'd both could be alone and free
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the border of the barrier
Are you, are you, coming to the shores?
Where they saw a prince
Clash into the mountains of the sea
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the shores of Marcia
Are you, are you, coming to the barrier?
Where a hero called out for his parabatai
And cousin to flee
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the border of the barrier
Are you, are you, coming to the shores?
Where they saw a prince
Clash into the mountains in the sea
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the shores of Marcia
Are you, are you, coming to the barrier?
Where a hero called out for his parabatai
And cousin to flee
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the border of the barrier
Hercules log mot sin syster. "Vackert", sa han. Clarissa nickade och log. "Tack, Herc", sa hon. "Mor lärde mig den." Hercules nickade och suckade. "Vi borde få lite sömn", sa han. Clarissa nickade och kröp ner i sin sovsäck och kramade hårt om sin väska. "Godnatt", sa hon. Hercules nickade och log mot sin syster. "Godnatt, Clary", sa han och lade sig ner. De somnade sedan ganska snabbt. Det behövde ingen som tog vakt. För vad för hot skulle finnas i ett sådant ödelagt ställe i bergen?