"Men tänk om hon inte vill ha klänningar då?" suckar jag när Harry visar upp den säkert etthundrade klänningen som han har köpt till Darcy.
"Det är klart att hon vill det, hon är ju flicka", säger Harry, och får en irriterad blick från mig.
"Bara för att hon är en tjej betyder det inte att hon vill ha klänningar."
"Jo."
Jag himlar med ögonen, och han ser på mig irriterat. Jag suckar, och han suckar. En normal dag för oss, alltså.
"Varför måste du bråka hela tiden?" frågar Harry, och jag ger honom en till irriterad blick igen.
"Det är ju du som börjar."
"Moget."
"Som att du är ännu bättre."
Han himlar med ögonen och lutar sig bort från mig i soffan.
"Mina fötter gör ont", suckar jag efter ett tag, som har spenderats med att skicka elaka blickar till varandra.
"Kul."
"Nej, hjälp mig." Jag lägger mina fötter i Harrys knä. Han suckar och puttar ner dom.
"Jag kan inte hjälpa."
"Jo", stönar jag.
"Nej."
"Men det är din dotters fel."
Han suckar och flyttar upp mina fötter till hans knä igen, och börjar han masserar dom. Jag flinar mot honom, som ett tecken på att jag har vunnit. Han himlar med ögonen, men fortsätter massera.
"Du är vädligt jobbig när du håller på såhär. Du vet det va?" Han ser på mig.
"Det var du som gjorde mig gravid."
Han suckar lågt, och slutar massera. Han kryper till min sida av soffan och kysser mig kort, på munnen.
"Du får faktiskt tvätta händerna", mumlar jag, och han himlar med ögonen innan han går till badrummet.
Medan han är där inne känner jag en vätska rinna nerför mina ben, och det tar mig en stund innan jag förstår vad det är.
"Harry!" skriker jag, och han kommer snabbt ut.
"Vad är det?" frågar han oroligt.
"Darcy", mumlar jag, och biter i min läpp. Jag reser mig upp, och han går emot mig.
"Vad händer med Darcy?" Han tar mina händer, och pratar med samma oroliga ton.
"Jag ... Jag tror att hon kommer ..."
"Nu!?" Harrys röst är hög, och nu väldigt orolig. Och rädd. Han springer upp till vårt rum, och tar ner en väska som vi har föreberett till födesn, med kläder och blöjor i (förslag från en barnmorska), och ett par byxor till mig, för att jag inte har haft på mig några idag. Jag sätter på mig dom, lite irriterad på att de knappt passar, innan vi skyndar oss till hallen och sätter på oss våra skor. Vi skyndar oss till bilen, jag hårt hållandes i hans han.
"Det blir okej ... Okej?" säger Harry skakigt när vi sitter i bilen, och jag nickar. Han kör iväg, och jag är nästan orolig över att han kör för fort. Vilket jag hoppas att han inte gör. När vi väl är framme vid sjukhuset, bär Harry in mig, då jag redan har värkar.
Vad håller jag på med? Jag dör. Jag är sjutton ... Jag kan inte dö nu. Och det gör för ont för att faktiskt kunna dö, men jag gör det nästan ändå i alla fall.
Vi får snabbt ett rum och efter en, vad det känns som, livstid av smärta kommer våran läkare in. Jag kramar om Harrys hand, medan han skickar hatiska blickar mot den manliga läkaren.
Efter ännu några jobbiga, smärtsamma timmar får jag lov att börja krysta, och jag hatar mig själv lite mer för att jag inte valde att få smärtstillande. Den här smärtan är sjuk. Och hemsk.
Men jag tänker bort all jobbigt smärta när jag hör annat skik än bara mitt eget. Skriket av ett litet barn. Och det lilla barnet är mitt barn. Min lilla Darcy. Min och Harrys lilla Darcy.
Under tiden Harry får klippa navelsträngen bryr jag mig inte alls, utan jag bara väntar på att få hålla min lilla flicka. Och när jag får det, ser jag världens finaste bebis framför mig. Världens åttonde undervärk. Min lilla flicka, hon finns faktiskt. Hon finns faktsikt på riktigt. Och hon ligger framför mig, i mina armar.
Harry lutar sig över min axel och ser på bebisen som nu ligger tyst i min famn. Det känns som att tiden står stilla, tills en sköterska väcker mig ur min trans och tar upp Darcy, från min famn, till sin egen. Hon väger och mäter henne. 3500 gram och 49 centimeter lång ...
Jag får Darcy igen, men den här gången håller jag mig till verkligheten.
"Se på henne ..." viskar Harry bakom mig.
"Jag vet", ler jag. "Hon är så vacker."
Han nickar, och först då märker jag att han gråter.
"Jag har äntligen min familj ..." ler han, och stryker sitt pekfinger över Darcys kind, och jag känner att inget skulle kunna förstöra detta.
Förutom när Louis kommer ...
Darcy Anne Avery (tills hon döps ... Eller när jag och Harry gifter oss) 21 Juli. 3500 gram, 49 centimeter lång. Mammas och Pappas älskling.
--------------------
För allas information så har jag ingen aning om hur en födsel går till. .___.
Nåväl, känner att det gick bra iallafall.
Uppföljare nudå, hur kommer det här gå?
Wait and see, wait and see.
Puss! xx