Familjestrul & mistelkyssar

1 december

Decemberglädjen har lagt sig över Stockholms gator och torg. Hela staden tycks ha vaknat till liv för att fira att höstmörkret äntligen kan brytas av med bjällerklang och fairylights. På de övertaggade familjerna som går från butik till butik för att köpa onödigt krimskrams, verkar det som att december utlovar fred på jorden och mat till alla barn.
  Körsångarnas något ojämna stämmor hörs nästan ända upp till fönstret på den sjunde våningen där jag förtvivlat proppat igen ventilerna med dukar och använda strumpor. Allt för att kväva ljudet av jul som får varenda nervtråd att vrida sig i mig.
För en vars minnen av tidigare jular fortfarande är intakta, kanske julstämningen infinner sig snabbt, men för någon vars karriär står på spel och som helst vill glömma den senaste julen har den rätta stämningen svårt att falla in.
  Hela mitt skrivbord är fullt av skisser och moodboards på olika sorters logotyper som kan tänkas passa för Molly Sandéns nya, hippa skiva. Hennes skivbolag hörde av sig i veckan och nu väntar sig min chef att jag ensam ska komma med en briljant idé i slutet av december.
  Det hade kanske inte varit några problem om jag inte haft så mycket annat att göra, men skisserna för skivan försvinner nästan under alla andra reklamjobb jag har under julen.
Jag lutar mig tillbaka och försöker stänga ute körsångarna som nu har börjat sjunga "Jingle bells". Med ögonen hårt slutna försöker jag även med tankekraft få allt pappersarbete att försvinna och får näst intill en hjärtattack av den höga signal som går igång i min mobil. Ostadigt sträcker jag mig efter den och ser till min fröjd att klockan har slagit 7. Dags att sluta jobba.
Jag rafsar ihop det viktigaste från skrivbordet och trycker ner det i min Michael Kors väska.
  "Åh så bra Stella, du är fortfarande kvar."
  Jag tittar förskräckt upp och får se den person jag minst av allt vill se. Min chef, Lynda.
  "Jag var precis påväg ut", svarar jag undvikande medan jag greppar efter min halsduk och virar den ett extra varv runt halsen.
  "Har du den färdiga skissen jag bad om i morse?" Hon blockerar utgången genom att smidigt lägga en hand mot dörrkarmen med sin välmanikyrerade hand. Jag svär tyst mellan tänderna medan jag låtsas dra åt skosnörena, jag hade helt glömt av det där.
  "Jag lägger just de sista detaljerna på den, men jag ska se till att maila över dem det första jag gör imorgon bitti."
Lynda ser inte övertygad ut men hon tar sakta bort handen och låter mig slinka förbi.
  Toppen tänker jag när jag avfyrar ett extra stort leende till Micke, vår ursnygga tekniker och skyndar bort till hissarna, jag kommer få sitta uppe hela natten med de där skisserna.

Temperaturen har droppat med minst 5 grader sedan jag senast var ute. Det faktum att jag inte fått se glimten av solen mer än från mitt arbetsfönster slår ner på mitt humör en hel del medan jag går över kullerstensgatorna. Många har slutat jobba vid den här tiden och skyndar nu fram med sitt hem i sikte.
  En rundlagd kvinna går förbi mig med armarna fulla av en kungsgran i full prakt. Jag funderar starkt på att fråga om hon vill ha hjälp att bära när den farligt tippar över på ena sidan, men en bild av resterna från gårdagens hämtmat lockar mer.
  Mina fingrar är så frusna att det känns som om de vore stelopererade när jag fiskar upp nycklarna ur handväskan och låser upp ytterdörren till min femma.
  "Jag är hemma", ropar jag på skämt till mitt tomma hem. Det var ett tag sedan jag delat mitt liv med någon.
  Jag slänger av mig skorna på mattan och lägger väskan på hallbänken och går raka vägen fram till kylen för att ställa in thaiboxen i micron. Ur vitögat kan jag se grannarnas försök till att ljusa upp den mörka tillvaron med miljontals färgade lampor. De är så bländande att jag irriterat drar igen gardinerna. Vad är det med folk och julen egentligen?
  Medan minuterna tickar på i mikron går jag tillbaka ut i hallen för att hämta min mobil ur väskan, men stannar förskräckt upp när jag ser ett rött och guldkantat brev sticka ut från brevinkastet. Jag känner bara en person som skulle skicka ett juldekorerat kort såhär tidigt i december. Mamma.
  Med hjärtat i halsgropen bänder jag upp det lilla brevet med vita krusiduller överallt. Innerst inne vet jag vad som kommer stå i brevet, men en stor del av mig hoppas att det kanske ändå är en räkning.

"God jul min lilla älskling, hoppas allt är som det ska och att du inte känner dig för ensam i den stora staden. Både jag och pappa hade önskat att du kunde hälsa på ibland. Fredric har fått ännu en son till, vilket du säkert har sett på facebook, men hela familjen skulle bli så glada om du kunde komma ner redan nästa torsdag. Jag och pappa står för alla eventuella kostnader som en liten tidig julklapp. Älskar dig min älskling! Kramar från mamma och pappa.

Ps. Jag är säker på att dina bröder är ledsna för det som hände förra julen. Kevin var en riktig tölp som kunde släppa en kvinna som dig."

Det första jag reagerar på är hennes alldeles för tidiga god jul. Min familj är ännu en utav de vars tidsuppfattning helt verkar försvinna i december.
  Att hon vill att jag ska komma hem över jul förvånar mig inte det minsta. Hon har vädjat om det sedan jag flyttade hemifrån när jag var 19. Förra året var en av de få jularna då jag faktiskt reste hem till jul, men det fick jag ångra bittert.
  Jag knycklar ihop brevet och slänger det bakåt medan jag går mot micron. Dags för lyxmiddag framför tvn och förhoppningsvis kan jag undvika jul med Ernst och alla andra dumheter som sänds såhär års.