Familjestrul & mistelkyssar

4 december

Stockholm som under de senaste dagarna har varit definitionen av ett winter wonderland, har under dagen förvandlats till ett enda töcken av snöslask. Jag ler skadeglatt innanför halsduken åt en kvinna som klagar högt när hennes sko sjunker ner i en brun härva av smält snö.
  Det finns väl inte en enda vettig människa som kan tycka om slask. Den tanken lugnar mitt grinchen-hjärta en aning. Alla decemberälskare kanske kan tagga ner med sina lovord nu. Åtminstone idag.
  Mörkret ligger tätt omhuldat runt centralen, även fast klockan endast hunnit bli 5. Jag skyndar fram i den fuktiga luften som får mina bebishår att stå rakt ut, siktet inställt på centralen. Eftersom det är fredag fick jag lov av Lynda att smita iväg lite tidigare, även fast det tog minst en kvart att övertala henne. Mitt internet bestämde sig för inte fungera igår när jag motvilligt försökt beställa tågbiljetter till Luleå. Därför måste jag nu ta mig till biljettluckan på centralen innan de stänger för helgen.
  Jag småspringer de sista stegen fram till den tunga dörren och ler tacksamt mot en man som håller upp den åt mig. Centralen är packad med folk som skyndar fram för att hinna med sitt tåg, och till min förskräckelse är kön längre än till toaletten för två jular sedan när pappa serverat en månad gammal julgröt.
  Jag funderar på att vända om och återvända en annan dag, men tanken på att mamma kommer ringa varje dag och tjata om att jag måste skaffa biljetter är något jag inte står ut med. Så jag går trotsigt bort till biljettbåset i mitten av centralen och ställer mig längst bak i kön.
  Någon högre makt har tydligen bestämt sig för att jag inte ska få komma hem och kolla repris på the bachelorette, eftersom varenda människa framför mig i kön verkar ha kommit överens om att vara så sega som det bara går. Demonstrativt suckar jag högt och kollar på displayen i mobilen. Det har redan gått 20 minuter och jag är fortfarande relativt långt bak i kön.
  En stark doft av glögg fyller mina näsborrar från andra sidan bygnadden och jag kollar längtande tid. Jag ska helt klart ta ett snabbstopp där om jag kommer härifrån idag. Kanske att de säljer brända mandlar också om jag har tur. Juldelikatesser har alltid varit en av de få detaljerna med julen som jag inte kunnat tacka nej till.
  En svart kavaj slinker förbi mig i kön. Jag blinkar förvånat till och släpper glöggståndet med blicken. Hände det där precis?
  "Eh, ursäkta, men gick du före mig?" Jag lägger på ett stramt leende som jag hoppas inte ska se alltför psyko ut.
  Mannen med kavajen vänder sig om. Han är rosig om kinderna och det ljusbruna håret är något tillrufsat. Till min stora irritation är han skitsnygg. Exakt den sortens man jag skulle fallit för under mina tonår, kanske även skulle ha gjort vad som helst för. Men det ska inte få hindra mig att stå på mig nu.
  "Jag ber om ursäkt, men jag har väldigt bråttom och jag känner grabben i kassan." Mannen ser granskande på mig och vänder sedan ryggen åt mig igen.
  Jag tappar talförmågan för ett ögonblick, något som sällan sker när det gäller mig. Upprört knackar jag honom hårt på ryggen med mitt pekfinger.
  "Och vad får dig att tro att inte jag har minst lika bråttom", säger jag och tänker på gårdagens spännande rosceremoni i the bachelorette.
  Mannen ser ner på mig. Det drar lite i hans mungipor. Han finner mig tydligen mycket roande. Jag känner hur mitt ansikte blossar upp.
  "Alltså om det är så viktigt för dig, ber jag om ursäkt." Han flyttar sig lite så att jag ska kunna gå förbi honom.
Jag tar ett snabbt kliv framåt och inser nu att jag står näst på tur till kassan.
  Med mannens blick brännande i bakhuvudet köper jag en nattågsbiljett till Luleå. Jag försöker vara så snabb jag bara kan för att bevisa för kösmitaren där bak att han inte hade behövt smita förbi mig från början. Sedan gör jag mitt bästa för att inte titta bakåt när jag lämnar kön och snabbt skyndar förbi glöggståndet.