En sekreterares bekännelser

13

Alla kan vi göra fel. Det är mänskligt och jag har absolut inga problem med att andra gör fel. Det har däremot Caroline - så länge det gäller andras fel och inte hennes egna. För hon begår ju aldrig några misstag. Då är det snarare alla runtomkring som har fattat fel. För mig är ett litet fel inte hela världen, medan Caroline anser att en person är fullkomligt inkompetent om hen begår ett enda fel.

Idag hände en sak som Caroline skulle ha gått i taket för om hon hade vetat om det. Och för en gång skull var det inte jag som gjorde fel. Det var tingsrätten som rörde ihop saker och ting.

Caroline företräder en pappa i ett mycket infekterat vårdnadsmål, där mamman till flickan hela tiden polisanmäler vår klient för diverse sexuella brott mot dottern. Naturligtvis är alltihop lögn, men mamman gör vad hon kan för att vår klient ska förlora den gemensamma vårdnaden om dottern.

I alla fall - Caroline hade skrivit ihop ett yttrande, som jag fixade över på vårt eget brevpapper och snyggade till innan jag skrev ut det så att Caroline kunde underteckna det. Idag på morgonen skickade jag in det till tingsrätten.

Eftersom jag återigen var ensam på kontoret då Caroline var iväg och biträdde en häktad klient i ett polisförhör, passade jag på att ta det lite lugnt (läs: surfa runt på nätet). Nej, jag vet att det inte är okej, men till mitt försvar var det faktiskt väldigt lugnt. Det ringde knappt någon och det kom inte in några handlingar. Så visst, eftersom jag var upptagen med att kolla igenom mitt Instagramflöde, missade jag till en början att tingsrätten hade skickat över handlingar till oss i det där infekterade vårdnadsärendet.

När jag till sist öppnade dokumentet, såg jag att tingsrätten hade förelagt Caroline att yttra sig över en inkommen handling. Jag brukar ha för vana att kolla igenom dokumenten på datorn innan jag skriver ut dem och det gjorde jag även den här gången.

Jag skrattade rakt ut när jag såg vilken handling som Caroline skulle yttra sig över. Det var hennes eget yttrande!

Jag stängde ner dokumentet och återgick till Instagramflödet. Det här misstaget var ju så uppenbart, så det borde väl tingsrätten snart inse att det har blivit en smula fel? Fast någon rättelse kom aldrig. Därför ringde jag till den ansvariga domstolshandläggaren och förklarade läget. Generat bad hon om ursäkt och tackade mig flera gånger för att jag hade meddelat henne om misstaget. Föreläggandet skulle ju naturligtvis ha gått till motpartsombudet, så vi kunde glömma bort att hon ens hade skickat över det till oss.

Leende la jag på och skulle precis fortsätta där jag hade varit, när jag såg att vi hade fått ett nytt mejl från tingsrätten. Dock var detta i ett helt annat ärende - den här gången var det i ett brottmål.

Fast den här gången blev jag ännu mer förvirrad än förra gången. Jag kände inte igen den person som var misstänkt för brottet och efter en närmare koll såg jag att handlingen inte ens var adresserad till Caroline. Det var till en annan Andersson-advokat. Men vet du vad det roligaste/sorgligaste var? Det var samma domstolshandläggare som jag nyss hade pratat med som skickat över även dessa handlingar! Du kan nog därför räkna ut hennes reaktion när jag ringde upp henne på nytt och förklarade saken.

När Caroline kom tillbaka till kontoret var jag på väg att berätta alltihop för henne, men jag kom på bättre tankar och lät bli. Det hon inte vet har hon inte ont av. Och det sista som den stackars domstolssekreteraren behöver är att bli utskälld av fru Jag-är-världsbäst-på-precis-allting.

Kramar
Siri