Fan. Mitt liv är så jävla värdelöst. JAG är värdelös. Ett jävla värdelöst äckel, det är vad jag är. En bra beskrivning av Ashton Irwin. Jag är ful, tjock, äcklig. Fuck my life, helt enkelt.
Jag tog fram rakbladen som låg väl gömda längst in i toaskåpen och mina sömnpiller jag fått av doktorn. Han hade allvarligt sagt åt mig att "en överdos kan vara mycket farligt" och att jag bara får ta de, i rätt mängd, vid ångest. Jag skrattade. Om han var klok nog skulle han inte ha gett mig några tabletter alls, men han var ju inte riktigt klok. Jag satte mig i det tomma badkaret och skar i min tunna arm. Djupare och djupare. Det var nu jag skulle avsluta mitt liv.
*
Jag drog upp ytterdörren och ställde pizzakartongerna på hallgolvet. Jag kastadade av mina Dr. Martens och hängde upp jackan på en galge. Vart är Ashton? Han hade sagt innan jag gick att han skulle ta ett bad men jag kunde inte höra någon kran spola eller något vatten skvalpa ner för badkarskanten och slå mot golvet. Jag skjöt försiktigt upp badrumsdörren. I badkaret låg Ashton. Bredvid honom låg rakblad och i handen höll han en burk sömntabletter. Han verkade inte hunnit ta några innan han tuppade av, för att burken var stängd och det låg en massa blod runt honom, från hans uppskurna handleder. Jag lyfte upp honom, hjärtat slog och han andades, men ändå fick jag panik och lade honom i soffan. Jag satte mig på soffkanten, så nära men ändå så långt bort från honom. Tårarna forsade ner för mina kinder. Jag kan inte låta honom lämna mig, han betyder för mycket för mig för att jag ska kunna leva ett liv utan honom.
*
Jag öppnade försiktigt ögonen. Jag såg rakt upp i taket och jag hörde snyftningar. Jag lyfte på huvudet och såg Luke sitta på andra sidan av soffan. Han hade märkt. Han vände på huvudet och såg oroligt på mig. "Asht..." började han men jag avbröt honom. "Förlåt, Luke. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till mer. Sarah är den enda som funnits för mig under hela min barndom och hon är den jag växt upp med, och jag v...". Jag tog ett djupt andetag för att inte bryta ihop. "Är det något mer?" sa Luke. "Förutom att jag är ful och värdelös så nej". Det såg ut som att det var just då hela Lukes värld blev överfallen och krossad av djävulen just i det ögonblicket. "Hur kan du säga så?" sa han tyst. "Det är sant" sa jag och betraktade honom. "Ashton.. säg aldrig så.. du är det bästa jag har".
*
"Pizzan!" utbrast jag och sprang ut i hallen med Ashton i hälarna. Jag öppnade den ena kartongen och kände på pizzan. "Kall" konstaterade jag och Ashton skrattade till. "Jag värmer" sa han och tog med kartongerna in i köket. Jag kom på mig själv med att stå och stirra på min spegelbild i spegeln.
*
Lukten av pizza fyllde lägenheten och plötsligt märkte jag hur hungrig jag var. Jag ställde de uppvärmda pizzorna på köksbordet och jag och Luke kastade oss över maten.
