''Pappa'' kollade rakt mot mig och jag klev ner för kyrktrappan och gick åt andra hållet, bort från honom. Jag ville inte ha något med honom att göra. Hela min och Sarahs uppväxt hade vi fått klara oss nästan helt utan vår pappa, medans han suttit med sina polare i parken och supit sig full. Jag och Sarah hade även flera gånger blivit misshandlade av honom, fått glas nertryckt i halsen tills vi spytt blod och blivit slagna tills vi fått stora blåmärken och fått bära heltäckande kläder mitt i sommaren för att dölja alla blåmärken han gett oss. Varför skulle han komma nu och låtsas bry sig? ''Ashton!'' ropade han efter mig men jag struntade i honom. ''Ashton!'' skrek han och jag hörde hans klafsande steg bakom mig. ''Vad fan vill du?!'' skrek jag. ''A-ashton... jag bryr mig om dig'' försökte han. ''Du bryr dig?'' skrattade jag och han såg på mig. ''Du är en idiot, du kan gå tillbaka till dina polare i parken, jag vill inte ha något med dig att göra'' sa jag och log mot honom. Jag vände på klacken och stegade iväg. Jag tog Lukes hand och log för mig själv, stolt över att ha sagt emot pappa. ''Bögjävlar!'' skrek han efter oss.
*
Jag kysste Ashton mjukt och han lade armarna runt min hals. Kyssarna blev mer intensiva och jag lade mig över honom i soffan. Jag försökte dra av hans gråa långärmade tröja men han höll imot. ''Luke... snälla nej'' bad han och hans tröjärmar åkte ner när han band händerna runt min hals igen.
Fullt med ärr.
''Ash'' sa jag och slutade kyssas. Han märkte att jag studerade hans armar och drog snabbt upp tröjärmarna igen. ''Förlåt'' sa han generat. ''Skäms inte, Ashton jag förstår dig'' sa jag och han log tacksamt. ''Titta på mig. Du är mitt allt, och min livs kärlek. Det gör så ont i mig att se detta, Ash jag lovar att jag ska göra allt för att hjälpa dig''. Jag tvekade men nickade. Jag är trots allt bara jag, jag förtjänar inte Lukes stöd och han förtjänar någon bättre än mig.
-
KOOOORT KAPITEL IGEN MEN KOMMENTERA OM NI VILL LÄSA OM NÅGOT SPECIELLT HÄÄr
