Halva Hjärtat

And then suddenly, I became sad for no reason at all

Part 1

Att känna sig ensam kan vara det smärtsammaste känslan som en människa kan känna. Livet är orättvist ja, att känna sig ensam när man inte har någon, eller något i sitt liv är förståeligt, dock är det förvirrande att känna sig ensam när man har allt, en familj som lever jämfört med många unga som inte har någon familj vid liv, att man är i ett förhållande och har underbara vänner man har roligt med. Fast med allt detta så känner man sig ensam. Förstörd inombords och inser att alla människor bryr sig till en viss gräns. Att ha alla vid sin sida och ändå inte har någon att prata med, det är den situationen jag Addison ligger i.

"Pippppp" "pipppp" Vibererar mobilen.
Jag sträcker efter mobilen som ligger på bordet vid min säng. Tar upp och kollar.
7:45.
Jag suckar o försöker resa mig upp.
Varje morgon, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år så reser man sig för ett liv som man inte ens själv lever i. Det är som att min själ är död men att min kropp lever. Skumt.
Jag fortsätter mot badrummet för att tvätta mitt ansikte när jag får syn på tjejen framför mig. Jag kollar in i spegeln och tänker att ännu en dag där jag kommer behöva sätta  ett smile i facet.
Addison, du är lycklig. Du har en kille som älskar dig.. eller gör han det? Jo. Du har vänner som bryr sig om dig på något sätt.. Le.
Jag försöker sätta ett leende på läpparna  o sedan börjar jag tvätta mitt ansikte.

———
"Addy!"
Emelie kommer springandes längst korridoren.
"Addy, Addy!"
Hon kramar om mig snabbt och kollar in i mina ögon med sina klar gröna ögon.
"Ja" Säger jag förvånat.
"Gissa vem som bad ut mig på balen" Piper hon glatt.
Jag spärrar upp ögonen.
"Vincent?"
"Jaaaaaa!" Tjuter hon glatt o börjar hoppa runt som ett litet barn som har fått veta att den har fått ett hus av choklad .
Jag ler ett brett leende och kramar henne hårt.
"Jag sa ju att han skulle fråga"
Hon kramar om mig tillbaka och springer sedan därifrån.
Jag tittar efter henne, hur hennes ask blonda hår svävar efter hennes kropp som försvinner längst korridoren. Emelie.
Min fina bästa vän.
Jag tar upp mobilen och kollar om John har skrivit till mig.
Men skärmen är tom.
Jag går mot mitt skåp och tar min matte bok och fortsätter till klassrummet.

Vid lunch rasten får jag syn på John som sitter med sina grabbar vid ett runt bord. Jag går mot dem.
Jag kramar John bakifrån och viskar i hans öra
"Hej älskling"
Han tar bort mina händer från sin kropp och reser sig upp.
"Hej Addy, Emm vad gör du här"
Jag kollar konstigt på honom.
"Vad menar du?"
Han börjar små skratta.
"Nej men jag är med grabbarna nu, tänker om vi snackar senare?" Säger han och små ler mot mig.
Hans grabbar stirrar på mig konstigt som om det är nåt fel på mig.
Jag nickar och går därifrån.
När ska han vara ärlig för en gångs skull.
John.
Killen i mitt liv. Killen som jag har varit tillsammans i 4 år snart. Vårt förhållande kanske är lite komplicerat jämfört med andra förhållanden. Han är väldigt speciell av sig. Gillar inte ha sin kärlek vid sina grabbar. Man kan säga att han har två sidor. Han skäms inte för mig men han gillar inte att jag heller ska vara vid honom när han är med grabbarna. Ni kanske tänker nu. Men Addy, vad är detta för kille.
John är kanske inte som dem andra killarna men han har alltid varit där för mig. När jag miste min mamma och pappa. Fanns han där. Jag älskar honom och han älskar mig. Det är väl kärlek eller? Åtminstone nåt.

Jag försöker ta ut John från mina tankar för en stund och bara slappna av med den tiden som är kvar innan jag drar till engelskan. Försöker fokusera på att le, le o le.

Jag vaknar till av att det vibrerar i min jeansficka. Jag märker att jag råkade somna i soffan vid korridoren. Jag ser på klockan och märker att jag är sen till engelskan. Jävla skit, suckar jag för mig själv. Jag reser mig snabbt upp och känner yrseln men försöker ignorera det för att hinna. Jag börjar springa och i samma sekund hittar jag mig själv på golvet. Skolans iskalla golv.
"Vafan gör du" Fräser jag och känner hur huvudet dunkar.
Jag försöker kolla upp för att se vem som gick in i mig.
Hans rådjursögon kollar in i mina hazel ögon.
"Se dig för" Säger han.
Han går iväg.
Jag reser mig snabbt upp.
"Tack!! Att du hjälpte mig upp" Ropar jag ironiskt efter honom.
"Jävla idiot" Säger jag för mig själv. Han går in i mig o sedan så säger han inte ens förlåt och inte ens nog med det så går han iväg.
Tönt.
Jag plockar mina böcker och fortsätter till klassrummet med huvudvärken som den idioten orsakade.

—————-
Hej fina ni!
Detta är då mina första bok på detta konto. Jag har skrivit tidigare böcker men just denna är då personligt för att det är en sann historia och även att många går igenom det som då huvudpersonen Addison gör.

Part 1: Denna del fokuserar jag på att visa er vem Addison är och hennes inre tankar. Kapitlet kan tolkas lite oklart men det är alltid så med de bästa böckerna ;) i början

Ha en underbar dag!