Jaktsäsongen

1

   Bättre än bra. Toppen!

   När spårvagnen kom fram och stannade, steg de in genom olika dörrar. Han satte sig på motsatta sidan några meter bakom tjejen. En strategisk plats. Perfekt för ändamålet.

   Vissa föredrog planera det hela. Andra chansade. Idag gjorde han lite av bådadera. Planerade att chansa. Införde extrakrydda.

   Samtidigt som han skuggade henne, föreställde han sig hur hon hade levt sitt liv. Ett liv som han fick makt över. Något som han kunde avsluta när som helst.

   Han fantiserade att han varit i hennes hem, rört vid hennes saker, suttit på en stol vid ett sminkbord (hon lär ju ha ett sådant). En stol som fortfarande bibehöll hennes värme. Att han legat i hennes säng ...

   Hennes hår var som en rävpäls. Det kliade i fingrarna av lusten att dra dem genom den silkeslena kaskaden. Att föra bort en slinga från pannan bakom örat.

   Hon hade ingen aning att hon blivit iakttagen. Han såg det i hennes lugna reflektion i mörkret bakom fönstret. För iakttagandet påverkar ett objekt, ändrar dess beteende. Om hon visste... Vad skulle hon göra?

   Vad kan hon göra?

   Inte sitta så fridfullt i alla fall.

   Hon tittade ut i natten.

   Måste hetta Elvira, bestämde han plötsligt. Insikten kom från ingenstans. En tjej med en sådan utsökt näsa fick inte kallas något annat. En näsa som en liten perfekt snäcka. Han ville röra vid den. Gnida sin egen mot hennes.

   Hans tankar återgick till de små fötterna i Converse. Var det inte märkligt att ta på sig tygskorna i november? Förvisso sprang tonåringar med bar mage även i februari, dock i soliga dagar. I natt blev det däremot svinkallt. Slaskigt var det också. Överallt under gulbruna, ruttna löv lurade isiga pölar med snögegga i.

   Han hade andats ut vita ångmoln, som en drake efter en avfyrad eldsalva. Temperaturen måste ha sjunkit under noll.

   Fan i mig om det gör nån skillnad.

   Han skulle fullfölja det han planerat oavsett.

   Att stirra ner tjejen – var hon medveten om det eller inte – var ingen lysande idé. Han vände sig mot fönsterrutan på sin sida. Mörkret tog över hela världen. Det enda som syntes i natten var gigantiska, skenande vita ordet HOLMEN. När spårvagnen kröp förbi började H och L darra. De tappade ljusstyrkan. Slocknade samtidigt. OMEN fortsatte att sända sitt nya budskap genom natten.

   Lysande. Verkligen.

   Han skakade lätt på huvudet. Ingenting funkade som det skulle. Allting höll på att rasa samman och förfalla. Fast det var gamla nyheter.

   Den apokalyptiska känslan återvände.

   Han tittade i smyg på tjejen.

   Vad gjorde Elvira ute så sent? Hade hon rymt hemifrån, men ångrat sig? Hade hon rest hit från nåt annat ställe? Eller följt med någon till stationen och vinkat ajökken? Vem då? En pojkvän?

   Han kände ett smärtsamt sting av svartsjuka. Hade hon redan gjort det där?

   Nuförtiden var de så smutsiga, de där småtjejerna med piercade läppar, navlar och färgade neonhår.

   Nej. Inte hon. Se bara på henne – så ren, så oskyldig.

   En skötsam flicka som definitivt inte ägnat sig åt sådana aktiviteter alls.