1

2 0 0
                                                  


                                                                                             

Strax efter midnatt tillhörde världen honom. Ty han var Gud.

   Ensam i den kalla natten. Dold inne i dimman. Som i filmer om Jack Uppskäraren i sina bästa år ute på dimmiga, mörka, smala Londongator.

   London låg långt härifrån. Men dimman var densamma.

   Inga andra människor där ute. Det kändes som att domedagen hade kommit och alla dött ut.

   Tills det ögonblicket han såg henne - en flicka i en blå kappa.

   Hon gick ut genom dörren på Järnvägsstationen. Stannade några sekunder för att fingra på sin mobil.

   Han uppskattade henne i ett omsvep: en tjej just i den rätta åldern, vilket var från 13 och upp till 17 (det kunde ha funnits undantag men som regel var det någonstans däremellan).

   Kappans nederkant nådde inte ens till knäna. Han lät blicken glida över deras smäckra skönhet: smala, sköra, uppstramade i svart nylon.

   Tjejens rödblonda hår i en hästsvans lade sig över ena axeln i lydiga, glittrande i lyktornas sken, slingor.

   Vilken tur att just idag, tänkte han.

   Tur att han fått impulsen att ge sig ut. En vinstbringande inre röst som viskat när det var dags.

   Han stod vid Pressbyrån. Höll i ett paket Marlboro. Skulle precis tända en cigg och avgöra vart han skulle gå härnäst, när tjejen uppenbarade sig rakt framför honom.

   Paketet åkte ner i fickan på en gång. Bättre att vara på den säkra sidan än att lämna DNA efter sig.

   Man ska inte va dum, ska man inte.

   Blå kappan stod stilla en kort stund. Sedan fortsatte mot hållplatsen på motsatta sidan vägen.

   Han kollade tiden - klockan visade 00.13 – och följde efter henne. Tjejen var värd mödan. Det kändes i magen, och lite mer söderut.

   Han märkte att hon hade blå Converse. Det fick fötterna att verka mindre. Försvarslösa. Skor som passade till flykt, inte till kamp. Sista drag som övertalade honom att det var det.

   Hon var fullkomligt upptagen med mobilen. Medan de stod på hållplatsen tog hon upp prylen minst fem gånger. Pysslade med den. Stoppade tillbaka i fickan. Tog upp och nallade med mojängen igen.

   Inte förvånande. Nutidens unga. Somliga lyckades även göra konster med sina mobbar samtidigt som de cyklade. Utan händer på styre. Rena cirkusen.

   Han hade en lösning på detta problem: om någon av idioterna skulle råka ramla - fråga om de behöver hjälp; skulle idioterna vara tillräckligt korkade att tacka ja - trampa sönder jäkla mojängen med en kort kommentar: nu lär det inte hända igen!

   Han kom på sig själv med att glo på tjejens skära fingrar. Riktade genast blicken åt annat håll.

   Vad höll han på med? Han måste ju se ointresserad, nonchalant ut. Inte väcka misstankar med onödigt stirrande.

   Tjejen hade en vit iPhone 8 – han trodde sig känna igen prylen – och små hörlurar som var inpluggade i öronen. Hon pekade med ett elegant, litet finger på skärmen.

   Händer utan handskar.

   Han kände en varm stråle av begäret fara genom kroppen när hon rättade till hörlurarna, som i skillnaden från iPhone var knallröda. Allt detta utan en enda orolig blick åt hans håll.

JaktsäsongenDär berättelser lever. Upptäck nu