Safest with you

~3~

Klart det är olagligt.  Det borde vara fängelsestraff på detta. Vänta? Det kanske är fängelsestraff på det?

"Vänta. Vänta vänta vänta. Betyder det att du ska sitta i fängelset?"

Han svarar inte. Hans ögon blir rödare, och jag ser hur flera tårar lyckats tränga fram sig och rullar nerför hans kind.  Paniken inom mig börjar växa mer och mer.

"Pappa snälla svara. Vad kommer hända? Snälla säg det."

Pappas tårar täcker hela hans ansikte nu, och han tittar ner på sina fötter igen. Han rullar återigen tummarna, precis som han gjorde för en timme sen.

"Jag är ledsen Maddi."

Jag tittar upp till honom med stora ögon. Nu börjar precis som pappa, tårarna rinna nerför mitt ansikte. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska kunna leva utan pappa. Nu vet jag inte hur länge han kommer sitta, men jag hoppas inte för länge.

"Hur länge?"

"Alltså det kommer ju inte vara jätte länge, du kommer klara dig fint min Maddis, det är bara att komma och r-"

"HUR LÄNGE?"

Min röst är hes. När jag är upprörd och jag höjer rösten lite, blir min röst hes. Det händer nu också.

"3 år Madison"

Jag ställer mig upp går fram till ytterdörren. Öppnar dörren med ett ryck och lämnar den öppet. Orkar inte ens stänga den. Jag springer bara utan mål. Tårarna gör vägen suddigt, så jag ser knappt ens vart jag springer. Mitt hjärta slår i samma takt som mina fotsteg, och det känns skönt att få springa. Jag brukar inte göra det så ofta, men jag kanske borde det. Tömma huvudet lite.

Himlen börjar bli lite mörkare, och solen har försvunnit under alla rader av hus. Det är dock fortfarande tillräckligt ljust ute. När jag är påväg att springa tillbaka, har jag inte samma sköna takt som förut. Jag har mer ont i kroppen, och tårarna börjar komma fram igen.

Jag tar en annan väg denna gången, en väg som jag inte känner till så bra eftersom jag aldrig brukar gå den. Men det skiter jag verkligen i nu. Jag går den smala asfaltvägen mellan ett antal soptunnor. Jag känner mig ensam just nu. Kommer det va såhär nu i framtiden? Kommer jag känna mig ensam varje gång jag kommer hem från skolan?

Paniken börjar välla upp inom mig igen, jag ökar takten igen, och börjar så småningom springa. Det är kallt ute, och jag vill egentligen hellre vara hemma och gråta istället för att gråta på gatan. Borta i mina tankar, märker jag knappt vart jag går längre. Innan jag märker det, känner jag hur jag krockar med någon, en väldigt muskulös någon.

Jag slår huvudet i marken, och släpper ett lätt skrik. Jag blinkar några gånger, och jag känner hur huvudet dunkar. Jag tar upp mina händer för att massera mitt huvud, men dunkandet försvinner inte. Varför ska allting gå så dåligt för mig idag?

"Här."

Jag tittar upp och ser en lång och bred kille sträcka ut sin hand mot mig. Han bara står där och tittar ointresserad på mig. För att vara ärlig är jag inte på humör för att leka snäll. Min mask som jag brukar ha på mig på skolan, hos kompisar, nästan överallt, är borta nu. Jag vill inte ha på mig den längre, det spelar inte ens roll längre. Jag kommer ju flytta, och därför antagligen inte se honom nån mer.

"Det är lungt, jag klarar mig."

Jag ställer mig upp och ger honom en sur blick. Var han tvungen att stå i vägen? Ja tydligen. Han ger mig en irriterad blick.

"Du behöver inte va så kaxig, det var faktiskt du som sprang in i mig, inte tvärtom."

Jag lägger armarna i kors, och tittar otåligt på honom. Jag vill säga något men jag vet inte vad. Känslorna inom mig är så blandade, jag vet inte vad jag känner. Jag är både arg, ledsen, irriterad, men mest irriterad just nu.

"Men varför står du ens här?"

"Inget som angår dig".

Jag fnissar. Det brukar inte va så många som håller på med droger här, men det kan va så att ungdomar från andra städer kommer hit, köper knark, och sen knarkar i nån mörk gata.

"Bara gå hem, ni bor inte ens här. "

När jag sa att de inte ens bor här, menade jag att jag aldrig har sett de här i närheten än. Och jag känner igen nästan alla här, så de kan inte bo här.

"Vadå? Är vi inte lika finklädd som de killar du känner? Förlåt prinsessa, men vi klär oss som riktiga killar."

Efter att han sa detta, tittar han på sina kompisar, som står och skrattar.
Nu ger jag alla hans kompisar en sur blick också.

"Kalla inte mig prinsessa."

Han framför mig hånflinar bara, och tar ett steg ifrån mig, tittar på sina kompisar, och sen på mig igen. 

"Vi ses väl prinsessa."

Jag ser hur han vänder sig om och börjar gå. Om han kallar mig prinsessa en gång till, så slår jag han påriktigt...