The black rose.

~2~

(Peter på bilden )

Sophie

Jag vände mig utmattande om i sängen och sökte Peter.

Jag öppnade ögonen och insåg att han var borta. Jag reste mig upp och drog på mig pappas gamla t-shirt. Jag gick ner för trappan men stannade när jag gått hälften. Jag hörde röster som mumlade, den rösten.

Pappa!!!

Jag rusande ner till köket där rösterna kom ifrån. Jag slängde mig upp i pappas famn och han kramade om mig.

"I have missed you so badly." snyftade jag fram.

"Honey, i missed you to!" han släppte ner mig och log.

Jag vände mig mot mamma och log.

"Is this the reason you didn't call today?" suckade jag fram.

Hennes blick gick från lycklig till orolig.

"Ehm, no."

"Call who?", frågade pappa med oro i rösten.

Innan jag hann säga något så sa mamma,

"The doctor, she feels sick." lögn.

Jag kollade konstigt på mamma men fattade vinkeln.

"Oh, yes. My stomach." jag la handen för magen och gjorde en grimas.

Pappa nickade bara och gick in till vardagsrummet.

Mamma klev fram till mig och viskade,

"Better keep this from your father." jag nickade.

°°°°°°°°°

Alltså, man kan ju säga att min fader är ett kontrollfreak.

Han vill att både Milo och jag ska ha toppbetyg i skolan.

Han tror att vi är änglabarn. Men han har fel, vi är precis tvärtom.

°°1 år senare°°

"Wait! Sophie." jag vänder mig hastigt om så håret flyger åt alla håll. Jag suckar och fixar till det.

"What now?" fräser jag mellan tänderna.

"I..i just wanna to tell you.." säger Elias lågt och kollar ner i marken.

Elias är ganska kort, rött hår. Fräknar och såklart glasögon.

"Come on, i don't have all day." jag kollar uttråkat på honom.

"I did your homework..." jag flinar.

"Thanks nerd. See you tomorrow." han rodnar och vänder sig om.

Jag blev såhär efter pappas död. Jag sörjer genom att mobba andra, de kan ju inte vara rätt. Men det får mig att glömma honom för ett tag.

Men han kommer alltid upp i minnet igen.

°Flashback°

"I will be home soon, i promise." han log mot mig.

"You promise?" jag såg sorgest mot honom.

"I always do my little sweet angel." han gav mig en lätt puss på pannan innan han ger mamma en kyss och Milo en kram.

Jag är rädd, att han aldrig ska komma tillbaka. Lämna mig, mamma och Milo. Hans jobb är en ren döslängtan. Men han vill strida, för sitt land.

-3 veckor senare-

"Yeah, i will see you tomorrow." jag ler och ger Lucy en kram.

Lucy är en kompis. Vi blev vänner direkt när hon kom till klassen. Vi klickade direkt.

Jag smäller igen ytterdörren och tar av mig skor o jacka.

"Mom?" ropar jag.

"In here." hör jag henne snyftandes.

Jag skyndar mig in i vardagsrummet och ser att mamma sitter och gråter för fulla hals.

Hon håller i ett vit brev som är ifrån Militären.

Nej, snälla nej.

En tår rinner för min kind.

"Mom, it can't be true..."

"He died, he tried to save a child in the middle of the street." viskar hon tyst.

Jag faller ihop på golvet, gråtandes. Ögonlocken bränner och mitt hjärta börjar känna sig tomt.

"No..no...no" säger jag för mig själv.

°Flashback slut°

Woah! Vilekt slut. Kämpade med detta kapitel hela natten typ. Hoppas ni tycker om det!
//kimberly ❤