Kapitel 13

10.5K 301 36
                                    

Rileys perspektiv:

Att hålla inne en så stor sak som hon gör är ofattbart. Att inte ha pratat med någon om händelsen. Visst hon berättade sen att socialen ville att hon skulle sättas i ett adoptivhem, men att hon vägrat. Tydligen tjänade hennes pappa massvis av pengar det vill säga innan han dog. Så hon hade visst gott om pengar och skulle klarat sig själv på.

Men att vara så ensam. Känna sig oälskad måste vara hemskt. Jag skulle blivit så förkrossad om min mamma och pappa dog. Jag vet inte vad jag själv hade gjort. Jag skulle förmodligen tagit livet av mig själv. Oh shit.. Mår hon verkligen bra?

Hennes isande blå ögon försökte förgäves att få bort de envisa tårarna som rann nerför hennes kinder.

Sen kom jag på vad hon hade sagt. Michael Connor. Min idol. Att det var Madisons pappa hade jag ingen aning om. Jag visste att Michael Connor var från stan men aldrig att han va farsa till Madison.

Dagen då han kraschade satt jag i publiken. Jag kommer ihåg det så väl. Jag och Jake gick på racet. Vi satt ganska nära banan. Det var rena drömmen som slutade i katastrof. Då såg jag tjejen som sprang ut på banan efter den kraschade bilen. Hon var förtvivlad och sjönk ihop på marken då ett par vakter förde bort henne. Aldrig att jag trodde det var Madison.

Vi har gått i skolan tillsammans så länge jag kan minnas men aldrig har jag pratat med henne eller ägnat någon större uppmärksamhet åt henne.
Hon var ju alltid den här tysta tjejen som aldrig sa något.

"Hey, you wanna see something I have in my closet?" Frågade jag försiktigt. Hon nickade och försökte sig på ett leende. Jag reste mig upp och detsamma gjorde Madison. Jag la försiktigt min hand precis vid svanken. En härlig stöt for igenom kroppen när jag la handen där. Jag föste henne bort mot den vita garderoben. Jag log halvhjärtat mot henne innan jag vände mig om och öppnade dörrarna. Jag vinklade upp den vänstra extra mycket så hon skulle se.

"My dad..." Viskade hon och strök sitt finger mot planschen. Jag hummade till svar. Att min idol gick bort betyder det att jag inte slutade ha honom som förebild. Hon fnissade till. Jag vände ansiktet mot hennes vackra ansikte. Jag skrattade lite förvånat åt henne. Liksom hur kan hon skratta när hon precis gråtit ögonen ur sig?

"He always wanted that helmet on his pictures. I draw a picture when I was five and he put that picture on his helmet." Fnissade hon. Jag tittade fascinerat på henne. Hennes ögon definitivt. Så udda men så underbara. På riktigt man drunknar i dom. Kindbenen som är lätt rosiga. De ljust rosa läpparna som ser så kyssvänliga ut. Hennes kropp måste vara helt perfekt. Hela hon är perfekt och helt jättevacker. Vänta nu? Vad säger jag? Vafan...

Jag tänker kyssa henne. Jag ska kyssa henne. Jag ska fan kyssa henne nu.

Jag tog tag om hennes midja och hon fick ifrån sig ett förvånat flämt. Jag la min stora hand mot hennes kalla kind och drog tummen på kindbenen. Jag lutade mig fram och kysste henne.

Fyrverkerierna exploderar i min mage.

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
OPS. aw dose cutebugs. han kysste äntligen bruden den lilla fegisen.

Palla plugga prov jag skrev ett kort capitolo istället.( High-five för mitt no betyg )

TACK FÖR KOMMENTARERNA! KRAMAR T ER ❤️

Xoxo Agnes

Bad boys never criesDär berättelser lever. Upptäck nu