Kapitel 29

9.9K 355 83
                                    

Madisons perspektiv:

Åskan mullrade högt i lägenheten. Klockan är förmodligen långt över tolv på natten. Regnet piskade och slog mot det stora öppna fönstret i vardagsrummet.

Jag satt med knäna uppe vid hakan och kramade om mina kalla ben. Ett tunt slappt linne klädde mina axlar. Jag orkade inte sätta på mig något annat än underkläder och ett linne.

Det var totalt becksvart överallt förutom när blixten lyste upp hela vardagsrummet.

Tyst började jag nynna på en sång som jag tyckte väldigt mycket om.

(Låten är Atlas av Shannon Saunders)

When you think no one is watching

I'm watching only you

When you feel no one listening

I hear through the noise to hear you

Ett skakigt andetag drar jag in i lungorna innan jag fortsätter.

Your shoulder blades

Your eyes ablaze

The way you throw your head back

When you're losing faith

But finding hope

It lights your face

That helps me cope

Through all of this without a kiss

Sakta reser jag mig från det kalla golvet. Jag tar ett steg framåt och står precis utanför fönstret. Gåshuden reser sig långsamt.

From the atlas

Take me far

Leave me reckless

Off the map

Turn the paper

Don't bring me back

My eyes see you

I see you but you don't see me

Försiktigt öppnar jag det guldiga handtaget och öppnar glasdörren. Vinden griper snabbt tag i mig och jag huttrar till av den plötsliga väderskillnaden.

Jag tar mig fram till en av de silvriga stolarna som är helt blöta och kalla. Regnet öser ner fortfarande och jag blir snabbt blöt. Jag sätter mig ner på stolen och drar upp knäna till hakan igen och virar armarna om benen.

En varm tår rinner nerför min kind men blandas snabbt av regnets kalla okänsliga tårar. Man skulle kunna säga att denna åskiga och regniga kväll beskriver mina känslor på pricken.

Jag gillar att utsätta mig för smärta. Det är skönt. Att sitta utomhus när det regnar och är minusgrader är skönt. Det är skönt när kroppen skriker av smärta för att man fryser och att tänderna börjar göra ont eftersom man trycker ihop käken så hårt så man inte ska hacka tänder.

Smärtan dämpar den riktiga smärtan.

Rileys perspektiv:

Efter en lång natt pokerspelande med några polare var jag påväg hem. Klockan var långt över tolv men jag var förvånansvärt pigg. Fast det kanske berodde på de ölen jag fick i mig.
Regnet öste ner och det mullrade på den svarta himlen. Tur hade jag, då jag endast var ett par kvarter hemifrån.

Jag försökte skynda på stegen lite så jag slapp bli helt genomblöt även fast jag hade paraply. Tillslut skymtade jag lägenheten framför mig.

Jag snabbade på stegen och blickade upp mot min balkong för att kolla att möblerna stod kvar. Jag slet blicken ifrån min balkong men var tvungen att stanna och kolla balkongen under. Jag blinkade ett par gånger och insåg att det satt en människa på balkongen mitt ute i regnet.

Jag sprang snabbt in genom porten och upp till lägenheten som jag sett människan i. Att denna människa höll på att spåra ur var ingen tvekan om. Jag kände efter nyckeln som skulle ligga ovanför dörren och tillslut fick jag tag i den. Jag körde in den i låset och vred om. Jag var snabb in i lägenhet och styrde mina steg mot vardagsrummet.

Det var iskallt i lägenheten och totalt becksvart. Jag såg balkongdörren stå öppen och jag gick ut till personen som satt som frusen på stolen. Genomblöt och iskall var denna kropp när jag rörde vid den.

"What the heck are you doing?!" Skrek jag för att överrösta regnet. Jag tog ett grepp om henne och lyfte henne in i lägenheten. Jag stängde balkongdörren och tände i vardagsrummet. Jag la henne i soffan och bredde ut en stor filt om henne. Ett tag började jag undra om hon frusit fast där ute men jag hörde när hon andades de hackiga andetagen. Jag satte mig på soffan bredvid henne och knäppte händerna i knät.

"What is wrong with you? You can't just sit out there in the rain." Mumlade jag till henne. Hon rörde inte en min. Jag tittade oförstående på henne.

"You could have died. Don't you understand?" Försökte jag och ställde mig upp. Jag tittade menande på henne. Hon fnös till och tittade på mig.

"You don't have to care! You didn't have to carry me in! Because I don't care! " Skrek hon åt mig. En ensam tår rann nerför hennes sköra kind. Jag suckade frustrerat och drog händerna genom håret.

"What is going on with you?! You're acting so shady!" Röt jag åt henne. Hon ställde sig upp och pekade åt mig.

"Out!" Skrek hon och pekade mot dörren.

"Gladly." Muttrade jag och gick ut från hennes vardagsrum. Jag gick ut i trappuppgången och stod där och lyssnade med dörren halvt öppen vad hon skulle kunna hitta på. Endast tysta snyftningar hördes inifrån så jag gick till vardagsrummet men gömde mig bakom hörnet och kikade ut. Där satt hon i fosterställning igen och grät tyst.

Jag smög upp till min lägenhet och låste om mig.

Vad pågår i hennes huvud?

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
Oj va depp.

100 freaking K asså holy moly

Tack så jättemycket. Ni kanske inte tror att jag läser varenda kommentar, men det gör jag. Jag blir så otroligt glad.

Sorri att ni fick vänta men jag var sjuk och typ död så aa

Nu ska jag ha syslöjd så bye

Bad boys never criesWhere stories live. Discover now