En tjej - två olika liv

TRE - LA to Sthlm

Det är någonting speciellt med ett flygplan som lyfter från marken. Det känns som att man kommer längre och längre ifrån verkligheten. Allting blir så litet, så obetydligt. Alla problem som man kan tänkas ha stannar kvar där nere, på ett konstigt och oförklarligt vis. Det är en känsla av hjälplöshet som vi bara accepterar när vi sätter oss på ett flygplan. Vårt liv är inte längre i våra egna händer.

Jakten på den perfekta flygpositionen fortsätter, men efter 18 års letande kan jag vittna om att den inte verkar existera. Jag har testat allt. Den sittande, lutande mot fönstret, fötterna på framsätets handstöd. Jag har till och med legat på golvet. Mina resultat följer här: varje position fungerar i cirka 30 minuter innan du får seriös smärta i valfri kroppsdel, beroende på vald position. It's an impossible task.

Två timmar in i flygturen vaknar jag med något som känns som en början på nackspärr.

"Älskling det är dags att äta lite, är du hungrig?"
"Nä" mumlar jag och skakar på huvudet innan jag somnar om igen.

Jag vaknar igen en liten stund senare och ser en bricka med mat stå framför mig. Hon kommer inte ge sig tills jag äter. Jag ger med mig tillslut och tar en tugga av maten. Jag var faktiskt ganska hungrig, och maten smakar förvånansvärt gott.

Flygresan var lång, och mina tankar ockuperade mig hela vägen. När jag stiger ut ur planet och andas in den friska kalla luften verkar alla bekymmer sväva iväg för en sekund. Det är skönt att vara hemma igen trots allt. På ett sätt känns det som att jag tar ett riktigt andetag för första gången på länge. Det har varit några hektiska månader. Jag slappnar av och tar in den sköna känslan av lugn som sköljer över mig.
"Välkommen hem" viskar jag till mig själv, såpass tyst att ingen förutom jag ska kunna göra det. Det här kommer att bli bra.

Att vakna upp i sin egen säng efter en lång tid borta är en gåva från gud till mänskligheten (jag är inte troende i vanliga fall men det här är någonting bortom vår jord). Jetlagen är närvarande men samtidigt har jag inte känt mig såhär utvilad på länge. Det är fredag och två dagar återstår av sommarlovet, men för mig har den inte ens börjat ännu. Alla sena och långa filminspelningar har slitit på min kropp och jag känner mig trött konstant. Jag gjorde valet att inte boka in någonting den här helgen, vilket jag är väldigt tacksam för just nu. Alla medier vill veta vad mitt nästa karriärsteg är. Nyhetskanalerna blev helt uppspelta när de fick reda på att jag ska flytta hem igen. Tydligen så åker man inte hem igen efter att man slagit igenom som skådespelare i Hollywood och vunnit priser som "rising star of the year". Det sunda förnuftet (aka min mamma) sa däremot att jag borde avsluta mina studier, som ett skyddsnät för framtiden. Jag var inte helt emot den tanken heller faktiskt. Att gå ut gymnasiet och ta studenten med mina vänner var en lockande tanke. Så jag bestämde mig att tacka nej till alla erbjudanden och åka hem, för det var vad som kändes rätt i stunden.