December // julkalender 2019

TREDJE DECEMBER

December 3

Dålig dag. Bara betalande kunder, och en som kom och gick.

Redan strax efter öppningstid kom en äldre dam i grön hatt. Hon köpte de tre första böckerna i Lilla huset på prärien-serien och tackade flera gånger om.
"De är till min systers barnbarn"
Hon ville ha böckerna inslagna, gärna i något färggrant papper. Ja, det blir bra. Det med prickarna.

"Hon fyllde elva nu i november"
"Tiden går snabbt"
Hon nickade och log.
"Du skulle bara veta"
Vi stod tysta medan jag slog snören om paketet. Jag tittade på min kund i ögonvrån. Hon var färggrant men smakfullt klädd, grönt och lila, hatt och herrock, och håret var antingen kortklippt eller uppsatt.
"Hon är som mitt eget barnbarn"
Jag var osäker på vad jag skulle svara så jag lät bli, bara nickade litegrann.
"Själv har jag inga. Inte barn heller. Det var inte så lätt på den tiden, och nu är det väl för sent"
Hon skrattade till, men när skrattet klingade ut lät det aningen sorgset. Jag måste ha haft ett förvirrat ansiktsuttryck för hon sade:
"För oss som två kvinnor, då förstås. Det var faktiskt inte länge sedan vi tilläts skaffa biologiska barn. Det måste nog ha varit inom din livstid"

För oss som två kvinnor. Jag märkte att jag rodnade och att min puls ökade, och jag skämdes för det, men det fanns inget jag kunde göra. Jag är uppväxt med att skämmas. Därför blir jag livrädd, och på samma gång lycklig, när någon annan inte gör det. Hur många jag än träffar, blir vän med, dejtar, sitter det kvar. Och någonting speciellt är det med de som är äldre. En påminnelse om att: du är inte ensam, vi har alltid funnits, vi kommer alltid att finnas, de har klarat det - varför skulle inte du?

Jag försökte ge damen framför mig en blick som sade att "jag är som du, jag förstår", men fick ingen reaktion. I min desperation att nå fram blev jag kanske mer personlig än jag brukar vara med kunder.

"Önskar du att du hade barn?"
Hon verkade fundera en sekund.
"Man kan inte hålla på och önska hela livet. Jag lever genom min syster, kan man väl säga. Det är svårare för min flickvän"
"Jag förstår", men jag förstod inte. Jag kunde omöjligt förstå hur det var att leva i det samhälle hon växt upp i. Men jag ville att hon skulle veta att jag förstår allt det andra. Orden svek mig. "Var det något mer?"
"Nej tack, det är bra"
Hon betalade kontant och gick.

Jag stod kvar och skrev ner allt som sagts, med hjärnan på högvarv.