Sophia

Del 6

Jag blundade hårt och andades högt. Jag höll ett hårt tag om stenen och vågade inte släppa taget. Hon hade gått för ett tag sedan, men jag visste inte om hon var kvar i skogen...

Jag tog mod till mig och kollade runt i min omgivning.

De va sommar mörker, alltså, inte mörkt alls.

Jag tog ett stadigare tag om stenen och kramade om den.

'kanske skulle jag kunna sova här..?'

Jag lutade huvudet mot stenen och blundade.

'är jag en idiot eller, såklart kan jag inte sova här!'

Jag fnös till och suckade tungt.

"Joakim! Är du här ute? Gubben, vart är du?"

Hörde jag en röst, inte särskilt långt ifrån mig. Jag drog upp huvudet och kollade bak.

"Mam-ma..?!"

Hon stod på stigen och höjde sin blick upp mot mig, chockat öppnade hon ögonen och skrattade tyst.

"Vad gör du där uppe? Kom ner med dig."

Sa hon och drog upp dragkedjan på sin kofta som hon slarvigt hade dragit på sig. Jag knuffade mig bort ifrån stenen och hade föreställt mig en ganska galant och lätt landning då jag landade med fötterna i marken och kom ihåg att min fot va stukad. Jag föll pladask på magen över den grusade stigen och skrek av smärta.

Mamma slängde sig ner på knä och vimlade förvirrat med händerna över huvudet.

"Är du inte klok! Vad ska jag göra nu!?"

Sa hon och kollade ivrigt omkring sig, som att hon leta efter ett mirakel att plocka upp eller något.
Jag blev tyst efter ett tag och bet mig hårt i läppen så att smärtan skulle övergå från foten till läppen, mamma hjälpte mig upp och jag lutade mig mot henne hela vägen hem. Vi var tysta medans vi gick.

När vi kommit ut ur skogen såg jag en bil vid våran infart, de var hans bil. Jag stannade häftigt upp, suckade tungt ut.
Mamma kollade oförstående på mig.

"Vad är det nu då?"

Frågade hon, men jag svarade inte. Jag hatade honom, hon visste det. Hur kunde hon förlåta honom efter allt han gjort mot henne, allt han gjort mot oss. Det gjorde mig bara besviken på henne, hur hon bara... gav upp. Hon trodde inte hon kunde klara sig utan honom, men jag vet att hon skulle klara sig mycket bättre utan honom.

Jag och mamma började gå igen och kom in i hallen. Han satt med en cigg i munnen och en stor öl stod på rumsbordet.
Han kollade mot mig och fnös åt mig medans han kollade på mig med en viss avsky i hans ögon, likaså gjorde jag tillbaka mot honom, fast min avsky var värre.

Efter att vi blängt på varandra en lång stund, gick sedan vidare till mitt rum.
Jag låste dörren och gick till sängs.
Jag ville inte bli störd nu, jag var både förbannad men likaså rädd.

För vem är egentligen den där kvinnan?

------------------------------------------------

Häääj allihopa!

Ni får verkligen förlåta mig för att det tagit så lång tid, min e-mail har krånglat + wattpaden också, hoppas ni haft en underbar tid då jag var borta...

Men nu är jag tbx bitchez ;*
Haha, kram på er alla och gilla gärna för mer! <3

And again, im so sorry! <3