Jag grep hårt tag om täcket jag satt på och höll i de hårt för att hålla rädslan inom mig.
"Hur...?"
Viskade jag med stängda ögon.
Jag tröck hårt ihop ögonen och slängde täcket i marken samtidigt som jag reste mig upp och skrek;
"HUR?!"
Jag kunde känna närvaron av någon. Jag hörde steg vid dörren som kom in i rummet. Tårar fylldes i ögonen.
"Håll avstånd!"
Sa jag hatisk och öppnade ögonen. Jag blev chockad när jag såg vem de var. Jag hade förväntat mig kvinnan ifrån källaren, men istället så stog mamma i dörröppningen.
"Jo-Jo-Jocke...?"
Sa hon och såg på mig konstigt. Hon såg.. Rädd ut.. Var mamma.. Rädd för mig? Förtvivlat sträckte jag mig efter henne och föll framåt över täcket som fortfatandes låg slängd på golvet. Min kropp var slapp och skakig.
Mamma slängde sig fram och kramade om mig hårt, jag kunde höra små snyftningar ifrån henne och sen såg jag tårar som rann ner ifrån några hårstån ifrån min panna. Hon tröck ner sitt ansikte i mitt hår och kysste min hårbotten.
"Gubben då... Vad har de tagit åt dig.. Va-varför sa du så..?"
Nu kunde jag inte hålla mig längre och utbrast i tårar. Jag kramade om henne hårdare.
"Fö-Förlåt mig mamma *snyft* ... Förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig..."
Sade jag medans jag gnuggade in mitt ansikte i hennes nacke. Hon kysste min kind och lät mig somna i hennes famn på golvet där vi satt. Jag visste inte hur länge vi hade suttit där, men när jag vaknade satt hon kvar och klappade mitt huvud kärlekfullt.
------------------------------------------------
Häääj!
Ganska kort kapitel, jag vet jag vet... Men i nästa kapitel så träffar han den person som han vill träffa minst av de alla...
Tjao! :*
YOU ARE READING
Sophia
Paranormálne javyJocke bor i ett hus som ligger långt ut i skogen. Huset är byggt för många hundra år sedan och mystiska krafter som ingen än vet om vilar över huset. Jocke och hans föräldrar har bott där i snart ett år och hans föräldrar tycker mycket om huset, men...
