Noveller

Novell: Vad hon inte vet

- Hur ska jag kunna berätta en välstrukturerad historia när mitt liv är ett enda kaos?
Jennifer fäller ihop datorn med en smäll. Jag ler för mig själv och fortsätter knappa på tangenterna.
- Men Tea, sluta skriva vad fan! I'm having a meltdown! utropar hon.
En förbipasserande bibliotekarie hyssjar henne.
- Kan inte. Jag har fått världens bästa idé, svarar jag.
Jennifer slänger sig bakåt i den nedsuttna fåtöljen och ger ifrån sig ett frustrerat läte.
- Det får räcka nu. Jag hoppar av.
Jag höjer på ögonbrynen en gång. Diskret, men inte tillräckligt.
- Sluta göra miner åt mig!
Jag biter mig läppen och kväver en fnissning.
- Du tror mig inte, eller hur?
Jag möter hennes blick och skakar på huvudet.
- Inte längre.
- Jag menar allvar den här gången. Jag ska gå till administrationen nu på en gång.
Hon börjar packa ihop sina saker och jag blinkar några gånger. Kanske menar hon faktiskt allvar den här gången. Jag lägger huvudet på sned och ser bedjande på henne.
- Ge dig. Jag trodde att det var det här du ville? Studera litteratur och lära sig hur man skriver bra och så där?
Hon tittar känslolöst på mig.
- Det är det.
- Så varför detta utbrott? säger jag och slår ut med armarna.
Hon slänger sig återigen bakåt i fåtöljen.
- Därför jag får fanimej panik. En välstrukturerad historia? Vad menas ens?
Med blicken fäst i taket blir hennes andetag tunga.
- Kaos-liv, mumlar hon.
Jag slickar mig om läpparna och tänker efter.
- Kaos-liv borde ju vara perfekt när man ska skriva en historia.
- Jo. Jag har hur mycket som helst jag kan skriva om, men jag hakar upp mig på ordet "välstrukturerad". Precis som att jag inte kan strukturera upp min hjärna eller mitt liv kan jag inte heller strukturera upp en berättelse. Jag behöver cigg. Och kaffe.
- Jag hjälper dig. Säg vad du vill skriva om bara så hjälps vi åt med att göra det välstrukturerat.
Jag tittar på henne med en menande blick. Hon suckar lättat.
- Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
Mina kinder blir genast varma och jag slår ned blicken i tangentbordet igen.
- Om vi kan få till en ungefärlig struktur och skriva början av historien så kan vi ta rökpaus och köpa kaffe sen.
Jennifer nickar och byter fåtölj till den som står bredvid min.

När vi började på universitetet så fick Jennifer snabbt smeknamnet Sailor's Mouth eller bara Sailor, på grund av att hon svor som en sjöman. När jag träffade henne under introduktionen så stod hon ensam på tjejtoaletten på Kåren och grät. Klockan var kvart i ett på natten och det var disco i Kårhuset. Musiken blev till ett dovt bakgrundsljud och jag frågade henne vad som hade hänt. Hon pratade på om att hon hade hemlängtan trots sin elaka bonuspappa och om killar som var as. Jag tröstade henne och strök henne över ryggen. Det tunna linnet var fuktigt av svett. Hon hämtade sig snabbt och kramade om mig och från den stunden var det vi. Hon blev Sailor och jag blev Tea. Mitt riktiga namn, fast uttalat som te uttalas på engelska. Alla visste och såg att vi hörde ihop. Sailor och Tea, så var det bara.

Trots att endast några månader har passerat sen den där natten på Kåren så känns det som att jag har känt henne hela mitt liv. Jag vet allt om henne och hon vet allt om mig. Nästan. Hon vet att jag älskar henne. Hon brukar säga att hon älskar mig. Vad hon inte vet är att jag får fjärilar i magen när hon säger så.

Vi står utanför universitetsbiblioteket och huttrar i januarikylan. Jennifer har en Lucky Strike-cigarett mellan läpparna. Hon tar djupa halsbloss och blåser ut röken mot den svarta himlen.
- Säkert att du inte vill ha? frågar hon.
Jag skakar på huvudet.
- Nepp. Bara när du har röda Marlboro.
Hon flinar för hon vet att jag skämtar. Jag röker inte. Och har aldrig gjort.
- Mhm, finsmakare där. Det har jag ju aldrig, de är för dyra, svarar hon och rycker på axlarna.
- Vad har man CSN till? ler jag och puttar till henne.
Hon fnyser.
- Inte cigg i alla fall.
Jag fnissar och stampar fötterna i marken för att försöka hålla igång blodcirkulationen.
- Lukas kom hem till mig igår, säger hon.
Jag kniper ihop läpparna och gömmer mig i den stora halsduken. Pretty Boy-Lukas. Jennifers "av-och-på".
- Vad sa han då?
- Inte mycket. Vi kollade på film och låg med varandra typ. Jag trodde att han skulle... äsch, jag vet inte.
- Jo, vadå? frågar jag motvilligt, för jag vet vad hon kommer säga.
Jag har hört allt det här tusen gånger förut.
- Jag vill att han för en gång skull ska vara lite romantisk. Överraska mig och ta mig med storm typ. Blommor och choklad och hela den grejen.
- Jag tror att du kanske förväntar dig för mycket av honom, muttrar jag.
- Det är väl klart att jag gör! Jag är ju kär i honom. Jag är besatt av honom och jag vill att han ska vara besatt av mig också. Han sa inte ens hejdå när han gick. Ingen puss, inget nånting. Bara "vi ses" och sen en smäll i dörren.
Hon snörvlar lite. Kylan får våra näsor att rinna. Jag vet inte vad jag ska säga.
- Kom nu. Vi köper kaffe. Det löser sig.
Jag lägger armen om henne och vi kliver in i värmen igen.
- Jag älskar honom, Tea.
- Jag vet, Sailor.
Han är en skitstövel, men hon älskar honom. Hon älskar honom som jag älskar henne.