Nyinflyttad, störtkär och 24 dagar till jul

Nionde december

Det är en sån där seg söndag, när ögonlocken inte klarar av att stå emot gravitationen och man bara inte vill göra någonting. Jag dåsar till framför TV:n, till någon dokusåpa som snurrat i flera timmar. Jag orkar inte träcka mig efter fjärrkontrollen och byta kanal, inte för att jag skulle lyckas hålla mig vaken även om jag bytte. 

Förutom de lågmälda rösterna på skärmen framför mig är det nästan fullkomligt tyst, som om varenda lägenhet i huset har gått i dvala. Som om hela Stockholm sover. Inget tutande från bilar, inga blåljus som blinkar förbi. En och annan spårvagn är det enda som rör sig utanför fönstret. 

Det är bara grått. Himlen också. Inte en enda snöflinga ligger kvar för att pryda gatorna, bara smutsigt vatten som plaskar och skvätter upp på byxorna när man går. Vädret är så fullkomligt glädjelöst att man känner av det även när man är inomhus. Det är tur att det snart är jul, annars hade väl vinterdepressionen ödelagt hela staden. 

Det är inte långt kvar nu innan det vänder, när det blir ljusare igen. När dagarna och nätterna knappt går att skilja på längre, när livet är en enda fest. Jag har alltid varit en sommarmänniska i grund och botten, jag älskar värmen. Ändå behövs vintern, för det finns inget bättre än att längta i flera månader och den där tiden till slut kommer, den när man för första gången kan gå utan jacka. 

Men det är långt dit, och under tiden finner jag tröst i julen. Det känns som att jag kanske håller på att lyckas få Jakob att tycka att den ändå är mysig, jag är rätt säker på att jag hörde honom nynna på en jullåt tidigare idag. Små steg. Det är ändå två veckor kvar. 

Jag hoppas han har med sig ett nytt ljus när han kommer hem med middagen. Jag är faktiskt nyfiken på om han kommer lyckas, eller om det kommer lukta som om ännu en tant har flyttat in. Det kanske bara är inbillning, men ibland kan jag svära på att jag fortfarande kan känna lukten av det där ljuset. Jakob kanske tänder det i smyg när jag inte är hemma för att jävlas med mig. 

Jag börjar skratta för mig själv där jag ligger i soffan. På något sätt känner man sig som värsta komikern varje gång man är trött, som om varje skämt århundradets roligaste. 

Det rycker till i ytterdörrens handtag. Äntligen, tänker jag. Min mage måste känna av det också, för den ger ifrån sig ett lågt kurrande. Jag gnuggar mig i ögonen, försöker få bort lite av tröttheten som klistrat sig fast, och sätter mig upp i soffan. Efter att han har låtit färdigt i hallen kommer Jakob fram till soffan och ställer ner en påse från Max på bordet. Direkt letar sig lukten av varma pommes frites fram till mig.

Jag kikar ner i påsen och får syn på en halloumiburgare mitt bland maten. Det är nästan så jag börjar dregla när jag lyfter upp den. Jag skulle kunna sälja min själ för en halloumiburgare, alla dagar i veckan. 

"Halloumiburgaren är min," säger Jakob medan han dimper ned på soffan bredvid mig.

"Vad tråkigt," svarar jag och börjar slita av pappret, för hungrig för att ens orka himla med ögonen åt honom. Klart att den är min. 

"Det kanske är ett gäng såna där man ska köpa i julklapp till dig," säger Jakob medan han tar ut sin egen mat ur påsen. Med munnen full av burgare kan jag inte göra annat än att nicka. Det skulle vara den bästa julklappen någonsin, helt ärligt.

"Jag har en till present till dig," säger han sen, och mycket riktigt håller han fram ett nytt ljus, väldigt ljust gult till färgen. Det här bådar inte gott, tänker jag och sväljer maten jag har i munnen.

"Vad är det för lukt?" frågar jag och han tvekar, som om han inte kan bestämma sig för om han ska berätta eller tända det så jag kan se för mig själv. Till slut öppnar han dock munnen. "Vanilj." 

"Jaaakob," säger jag och skakar på huvudet. Mina farhågor har bekräftats. "Jag trodde inte att du kunde bli värre på det här."

Han är dålig på att dölja att han faktiskt är lite besviken. Jag ångrar genast att jag sa vad jag sa. 

"Vad är det för fel på vanilj egentligen?" frågar han, samtidigt som han ställer ifrån sig ljuset på bordet. 

"Allt." Och så låter jag sådär taskig igen, men det är inte meningen. Det är bara det att vanilj var min favoritdoft för en sådär tre år sen, men jag väljer att hålla den historien för mig själv. Det spelar ingen roll längre. 

"Men se det från den ljusa sidan," börjar jag. För säkerhetsskull ger jag honom ett leende också. "Nu kan det bara bli bättre." 

Jakob besvarar mitt leende. "Ja, det är ju alltid någonting."

"Dessutom är den här burgaren så jävla god att den lätt kompenserar för ljuset."

Det var något jag ville skriva här, men jag glömde bort vad det var :c