The Fooo Imagines

Omar Imagine

-Låttips: Sätt på "Sad Piano - Michael Ortega"-

Dropparna smattrade mot din rygg. Fötterna värkte av det hårda, ojämna, underlaget. Tårarna rann sakta nerför dina kinder och smälte ihop med det fallande regnet. Du såg dig omkring. Folk såg äcklat på dig men du hade inte tid för att bry dig, inte tid för att tänka. Du måste hitta honom. Hitta honom innan allt är försent.

"När sista droppen faller" ekade det i ditt huvud. När sista droppen faller är det över.
  Du fortsatte springa, mjölksyran lurade bakom dina trötta ben och armar. Skogens gröna träd slöt sig runt dig. Du stannade åter upp, det var omöjligt att försätta. Tårarna kunde inte urskiljas från det hårda regnet som hårt slog i marken. Du föll ihop på knän och såg förfärat upp på himlen, hur kunde allt gått så snabbt? Alla känslor inom dig.. de gick inte att hålla. Allt blandades ihop till en stor frustration.

"Omar!?", vrålade du mellan hulkningarna. "OMAR!! Snälla..! Kom tillbaka.. lämna mig inte..", din röst tonade ut sig. Du tog ett djupt, ostadigt, andetag och reste dig försiktigt upp på skakiga ben. Dina fötter var alldeles uppskrapade och Omars svarta hoodie, som även var det enda du bar över dina nu våta underkläder, hade blivit alldeles lerig.

"Jag ska hitta dig, innan det är försent.", sa du, dock mest för att intala dig själv.

Dina ben rörde sig rangligt fram och dina händer fick ta emot dig olovligen många gånger när du snubblade i farten.

Du såg siluetten. De smala, vältränade benen som ledde upp till en ihopkuren rygg. Hans svarta hår hade krullat upp dig av allt regn och låg som ett vimmel över hjässan.
  Dina händer skakade av köld och rädsla. Långsamt gick du steg för steg läbgre ut på bron. Nu när du kommit närmare såg du hur hans händer som vilade på räcket var aldeles vita av blodbrist. Greppet han höll runt räcket var alldelles för hårt och hela han skakade. Hans benen var minst lika ostabila som dina. Försiktigt la du din hand över hans. Du smekte hans arm upp och ner över de grova ärren. Ärren han själv skapat. Ärren han plågade sig med varje kväll.

"Omar.", du fick bita dig hårt i kinden för att kunna uttala ordet. "Snälla.. gör det inte.. lämna mig inte.." Du såg upp på hans profil och såg hur hans underläpp vibrerade i ett nästan skrämmande tempo.

"Det finns andra lösningar, det behöver inte bli såhär! Du behöver inte gå i hennes fotspår.. du kan gå andra hållet, stanna kvar, leva ditt liv som  hon vore här!", du grät hysteriskt.

Hans blick var fortfarande fokuserad på floden nedanför er. Vattnet slog emot de vassa stenarna som hotfullt tittade upp ur ytan. Du såg bort bakom er, med handen fortfarande vilandes på hans hårt spända knogar. Hans leopardmönstrade skor låg slängda runt omkring er. Ena vilade farligt nära brokanten. En stark vindpust tog fart och du såg hur den smutsiga skon välte omkull. Du drog efter andan tills du hörde ett tydligt plask. Du vred skrämt tillbaka huvudet och såg sårat på Omar.
Du såg tårar rinna ner för hans lena hy och långsamt droppa ner på era händer.

Han kommer göra det. Det finns ingen återvändo, du kände honom alldeles för väl för kunna hoppas på annat. Långsamt släppte du hans hand och började istället dra av dig skorna. För första gången sen du kom såg han upp på dig.

"Nej. Gör det inte.", sa han skrovligt.

"Hoppar du, hoppar jag. Stannar du, stannar jag.", sa du i ett försök att låta stabil.

Ni såg djupt in i varandras rödgråtna ögon. Omar öppnade sin famn och du tog två snabba steg innan du var omsluten av hans kalla famn. Ni stod där, länge, och bara väntade. Väntade på att tiden skulle glida förbi. Era kroppar skakade mot varandra samtidigt som hulkande ljud hördes från er båda. Omar smekte dig långsamt över håret och du borrade in dina naglar i hans nakna rygg. När regnet inte längre föll såg du långsamt upp. Hans blick var redan riktad på dig.

Tiden var inne. Du ställde dig på tå så era läppar bara var några millimeter ifrån varandra.

"På tre?"

Han nickade långsamt drog dig tightare sig.

"Ett.", viskade han långsamt med ansiktet nerborrat i ditt blöta hår. Du såg upp på honom igen.

"Två.", han böjde sig ner och kysste dig hårt. En oändlig värme spred sig inom dig. Hans läppar dansade fjäderlätt över dina innan du tröck dig hårdare mot honom. Detta var sista gången du skulle få känna hans värme. Sista gången din mage skulle fyllas av ett oändligt fyrverkeri. En sorgsen klump växte i din mage. Hans tunga bad om inträde, men innan du hann acceptera hade han redan släppt dina läppar. Ni backade ifrån varandra och hjälptes åt att komma på andra sidan räcket. Ni fattade tag i varandras händer.

"Jag älskar dig d/n. Tack för allt.", viskade Omar ostadigt.

"Jag älskar dig mest, Omar. Oavsett vad som väntar på oss där nere."

Han log snett mot dig innan ni båda tog ett djupt, nervöst andetag.

"Tre."

De hårda greppen ni hade om träräcket lossade. Vinden fläcktade friskt mot er när ni bakåtstupa föll, hand i hand, mot något som skulle bli er död.

Endless love.