Om du fångar mig när jag faller | Foscar |

| 48 |

O S C A R S   P O V

Jag höjer min hand en aning, tvekar nån sekund innan jag till sist gör tre hårda knackningar på din ytterdörr.
Ytterligare några dagar har gått sedan jag sa att jag skulle ringa dig. Jag ringde aldrig.

Träfärgen på den vita dörren har börjat spricka upp. Det skulle behövas målas om. Men jag antar att din hårt arbetande mamma prioreterar annat just nu.

Dörren öppnas och där står - till min stora lycka, du. Utan keps, i din absoluta favorit-kofta - en grön med biljard mönster på.  Jag gör en mental utpustning. För att det är du som öppnar och inte din morsa. Dina gröna ögon strålar ut med resten av ditt ansikte i ett allvarligt men tveksamt uttryck. Du ser inte det minsta chockad ut.

"Vad vill du?" försöker du kallt, men din smärta och sorg tränger igenom rösten.

"Jo..ehm..Är din morsa hemma?"

Du nickar sakta, höjer på ögonbrynen som gest varför jag frågade.

"Fan. Eh. Okej. Jo..uh. Vi går hem till mig.?"

Du ser undrandes på mig.

"Nej? Jag måste plugga Oscar" säger du och suckar tungt. Jag tror inte att sucket beror på plugget.

"Men.." tystnar jag. "Vi sticker hem till mig. Mamma jobbar ändå, komigen"

Du stirrar på mig oförstående, nästan lite skräckslaget.

"Jag vill inte"

"Men jo, vi ska prata."

Din blick ger mig en sur blängning.

"Sluta, jag fattar ju att du inte vill prata. Nej, jag vill inte Oscar!"

Du vänder dig om för att gå, tar tag i dörrhandtaget och drar det mot dig men jag är snabb till att stoppa dig. Min högra hand fattar ett hårt grepp om din ena handled och du rycker plötsligt till av förskräckelse. Ditt ansikte möter min nu lite mer bestämda blick hastigt.

"Jo."

Du släpper taget om dörrhandtaget och försöker lätt rycka dig ur mitt grepp, men mitt grepp blir bara hårdare.

"Släpp mig Oscar." säger du försiktigt.

"Vi ska prata. Kom nu"

"Men jag vill inte, släpp mig!"

Min blick hårdnar och plötsligt börjar jag rycka ut dig ur huset, trots att du varken har skor eller jacka. Du försöker göra motstånd, men vet att jag är alldeles för stark. Det känns skönt att veta att du inte har en chans mot mig.

"Släpp! Aj sluta Oscar, vad gör du låt mig vara!" dina tårar är nära igen. Men jag vet att det ändå snart kommer vara över, jag tänker inte skada dig.

"Vi ska hem till mig." får jag ur mig med en någorlunda irriterad röst. Irriterad för att du kämpar emot.

Eftersom dina ben är kortare än mina får du nästan springa för att hänga med. Greppet jag har om din handled har ännu inte lättat och jag drar dig ut de sista meterna till min bil. Ytterdörren till ditt hus lämnas öppen bakom oss. Jag knuffar in dig i baksätet, slänger igen dörren med en aggressiv smäll. Dina fötter är alldeles iskalla och smutsiga av all lera som låg på marken.

Med en fortfarande spänd blick ger jag dig onda ögat i backspegeln när även jag tagit plats i bilen, framför ratten. Utan att tveka startar jag och gasar iväg snabbare än fortast.

Då och då tittar jag till dig i backspegeln, för du agerar precis som om du inte fanns där. Du är helt tyst, men har ögonen alldeles tårfyllda hela vägen. Jag tänker att du kanske bara överdriver men din blick stirrar ner på dina händer hela bilresan. Du ser så fruktansvärt olycklig ut. De följande sekunderna jag tittar ut på vägen börjar min irritation tona bort och jag börjar inse att jag faktiskt tvingat ut dig hit. Min blick ersätter dedär bestämda, hårda uttrycket mot en skamsen, ångerfull. Men det är inget jag visar dig. Jag fortsätter bara fokusera på vägen. Jag kan bara hoppas på att du ska förlåta mig. Igen.